STOCKHOLM, den 13 Maj. EZ På samma gång vi inhemta att frihandelssystemet i England vinner nya segrar genom underhusets bifall till skattkammarkanslerens finansplan, som -successift nedsätter tullen å the till mindre än hälften af hvad den nu är och fastställer införselafgiften å alla manufakturvaror till 10 procent, med ett enda undantag af 15 procent för siden: gom mer än till hälften nedsätter tullen på ost, smör, äpplen med flera artiklar tjenande till det fattigare folkets föda eller lyx: och som borttager alla tullar, hvilka ej lemna staten någon verklig if komst, hvarigenom mer än 160 artiklar utgå ur tulltariffen, inhemta vi äfven att uti det prohibibitiva Frankrike höget betydelsefulla röster höjas för afskeffandet af förbudssystemet. Det är nemligen åtskilliga der i landet ansedda manufakturhus, sjelfva åtnjutande det prohibitiva skyddet, som begära att derifrån blifva befriade. Nitton manufakturfirmor i Elsass, bland hvilka Dollfus-Mieg, bröderna Koechlin, Jean Zuber C:ie m. fl., som ega stort rykte inom industriverlden, ha förklarat att de önska, det förbuden måtte lemna rum för lämpliga skyddstullar, och detta manufakturisternas egna uppträdande mot prohibitivsystemet har ådragit sig stor uppmärksamhet. När till och med de som skulle njuta de störeta fördelarne af prohibitivsystemet börja att tala för dess afskaffande, torde tiden väl ocksä snart vara inne för detta system att emna platsen åt ett nytt, med utvecklingen af den pya tidens industri mera öfverengstämmande. Den fordrar frihet och konkurrens och der den erhäller dessa, skördar den sina största triumfer, sin högsta vinst. Då man på andra ställen ser sådana resultater, mäste man öppna ögonen för de sanningar som erfarenheten så tydligen framlägger. Sedan frihandelesystemet hunnit sin nuvarande utveckling i England, tvingas också de andra folken, antingen de vilja eller icke, att träda in på den bana, som de engelska statsmännen utstakat. Genom den företagsamhet, den skicklighet och den aldrig hvilande täflan som detta handelssystem framkallar i alla riktningar, lyfter det industrien till en fulländning och en storbet, som aldrig vinnes under de prohibitiva författningarne. Detta är ett faktum, som ej mera kan bestridas, och för detta faktum måste äfven de mest förstockade sinnen beqväma sig till eftergift. Frihandelssystemet menar till efterföljd nästan på samma sätt som användandet af ångkraften, jernvägarne, elektriska telegraferna med flera den nyare tidens uppfinningar. Man kan visserligen afsöga sig deras bruk, men med vilkor att i alta civuisationens framsteg öfverflyglås af de folk, som antagit dessa ippfioningar. Likaledes kan ett folk bibenälla prohibitivsystemet, men med vilkor att se sin industri dagligen allt mera öfverträffas af andra folks som här hylla de fria åsigterna. Då en betydlig del af våra egna manufakutister hittills hafva visat sir vara så förstöckade anhingare af prohibitivsystemet, att le ansett detsammas bibehållande såsom enca rilkoret för deras existens, torde de dock nu öra taga i närmare öfvervägande, huruvida cke deras eget sanna bästa fordrar en helt nnan uppfattning af deras ställning. Enligt vår tanka borde t. ex. våra klödege abrikanter, just till fördel för klädesfabrika ionen här i landet, sjelfva anhålla om upra läfvande af det orimliga förbudet mot utländ. ka kläden, Ett vida utbredtlurendrejeri med släden har länge varit den ovilkorliga följden f detta förbud och kan omöjligen hämmas så änge förbudet qvarstår. Fabrikanterne bero åledes af lurendrejarnes skicklighet och en i törre skela lyckad oloflig införsel förblir allid en botande tilldragelse för den inhemska: abrikationen. En gifven följd af förbudet är fven att svenska nationen får betala sina ylkläder mycket dyrare än alla andra folk och