innu egande någon rätt att vara riktigt allvarsamma. Sedan hofmästaren förgäfves hade sökt atmed slottets murar efter en klocka som skulle höras på långt håll, beslöt han slutligen att ropa ifrån trappan att frukosten var färdig. Det smålöje hvarmed dessa ord voro åtföljda bevisade att han liksom hans herrar hade beslutat att denna dagen icke bry sig om sina vanliga vanor och bruk. Man satte sig gladt till bordet; -:Man glömde bort det gamla slottet, ödemärken der det var beläget, sorgsenbeten som bodde der; alla talade på en gång, och: man drack en skål för borgfrun, eller staräre den få, hvars blotta närvaro gjorde utef detta ruckel ett förtrolladt palats. Hastigt vändes alla ögon till matsalens fönster. pHvad är detta ?s utropade alla på en gång: Genom slottsfönstren såg man en liten grönmålad vagn med hjul lika höga som sjelfva vagnen framrulla och stanna; den var förspänd med en liten grå häst; hvars ögon hvarje ögonblick tycktes vara botade utafskacklarne som ifrån vagnen oupphörligen höjde sig upp emot himmelen. Sufletten var uppslagen så att man såg intet annat än tvenne ärmar utaf en blå blus och en piska som kitlade hästens öron. Min Gud! mina damer,, utropade grefvinaan Moncar, jag har glömt att säga eder att jag var nödsakad att bjuda läkaren i byn på vår dejeune; det är en gubbe som förr har gjort min onkels familj några tjenster, och som jag sett några gånger. Låt icke skrämma eder. utaf: denna gäst, ty han är mycket butter. Sedan vi sagt honom några ord, skola vi låtsa som om han icke funnes; dessutom förmodar jag att han just icke har lust att stanna länge. I detta ögonblick öppnades salsdörren och doktor Barnabe inträdde. Det var en liten mager och torr gubbey med ett uttryck af