STRASSE An lugn och mildhet uti sitt ansigte. Hans hvita hår var fästadt i nacken och bildade der en fläta, såsom det brukades förr i verlden. Hans tinningar, äfvensom hans fårade panna, voro betäckta af puder. Han hade en svart rock och byxor med stålspännen. På ena armen bar han en stoppad utanrock af rödbrunt taft. I den andra handen höll han sin hatt och en stor käpp. Hela doktorns toalett visade att han till dagen bade klädt sig med mycken omsorg ; men hans svarta strumpor och hans rock voro betäckta af stora smutsfläckar, lik som om den stackars gubben hade fallit uti ett dike. Han stannade på tröskeln, förvånad öfver att finna gig uti så stort sällskap. Litet förlägenhet målade sig ett ögonblick på-hans ansigte; men han återfann snart sitt mod och bugade sig utan att säga ett ord. Vid detta egna inträde grepos gästerna utaf ett oemotståndligt begär att skratta, som de dock mer eller mindre väl emotstodo. Grefvinnan Moncar allena, såsom värdinna, förblef allvarsam, Skulle ni hafva rätt, hrdoktor?frågade hon. Innan ban svarade betraktade doktor Barnabå alla dem som omgåfvo honom, och huru enkelt och godmodigt hans utseende än vary var det omöjligt det han icke skulle förstå, att skrattlusten var, förorsakad genom hans ankomst. Fan svarade derför helt lugnt: ,sJag har icke rätt. En stackars karl hade rg under bjulen af sin kärra; Jag for förbi och jag hjelpte honom. Och daktor begaf sig till den stol vid bordet, som hade blifvit lemnad ledig. Han tog gin serviette, tog upp den, fästade den i ett utaf knapphålen i sin rock och utbredde det öfriga på sitt bröst och sina knän. a Nya småleenden flögo öfver gästernas läppar; några hviskningar aforöto tystnaden. Denna gång lyfte doktorn icke upp ögonen; kanske märkte han icke någonting.