Aftonbladet – 10 maj 1853, sida 2

HUSIE, Hr C. Torsell hade i förgår beredt hufvudstadens konstälskande allmänhet en högst inregsant afton. Tillställningen rönte all den ramgång, som dess halt ej mindre än hr Forsell sjelf genom den mångsidiga, outtröttiga och gagneliga verksarnahet han under en äng följd af år utvecklat, så väl förtjente. Aftonens glanspunkt utgjordes af Mozarts berömda Requiemsmessa.. Mozart hade under sin af mångfaldiga yttre förhållanden beroende rerksamhet endast sällan egt tillfälle att äfven . den kyrkliga stylen utveckla sin beundransvärda förmåga. Sina bekanta messor måste han skrifva för sin erkebiskop (i Salzburg); kantaterna härröra ock från hane äldre period; hans förträffliga Misericordias domini,, det nan skref för kurfursten af Bayern för att dozumentera sia talang för kyrkmusiken, var utan tvifvel hans yppersta arbete i denna genre, ill dess han, redan blott till hälften tillhörande jorden, skänkte oss det herrliga verk, som jemte TrolMflöjten måhända är hans mest sublima skapelse, rent musikaliskt betraktad, jemate det aut den i en enda brännpunkt samlar alla strålarne af den katolska kultens poesi. Hvar finner man tärens smärta och ljufhet så skönt och rörande uttalad som i Lacrymosax, elier verldsandens majestät mera skakande skildradt än iRez tremender? från otaliga läppar stiger bönen, brinnande, oroligt sväfvande mellan böäfvan och hopp i den rikt figurerade dubbelfugan Kyrie eleisom; en anda af himmelsk frid bor i den djupsinniga Recordare-, i den melodiska Benedictus-qvartettens toner, och den stilla försakelsen i Agnus Dei gjuter öfver det hela ett mildt skimmer af kontemplativt lugn, af andaitsfull tro, sådan den lefde hos den gudasände tonskalden, då ban efter knappt fulländadt värf återvände till harmoniens hemland. Körpartierna sjöngos af Kongl. Teaterns kör, visserligen ej fullkomligt i afeeende på intonation och nyans, men dock sä, attingenting gick förloradt. Den presterade 1 allt fall mera än man kunde vänta, då man besinnar körpersonalens trägna tjenstgöring, den kvappa tid, som stod till buds, defå repetitioner. hvilka voro möjliga att åstadkomma. Serskildt bör man erkänna den omtanke, det nit, som hr Foroni, nu såsom alltid, vid anförandet ådagalade. BSolopartierna utfördes af ro:llerne Michal och Sällström, hrr Strandberg och Walin med mycken precision och ensemble, endast att öfverstämmorna stundom intonerade nog högt. Det hela förfelade emellertid icke den mäktiga och upplyftande verkan, som det herrliga verket i så rikt mått innebär. Före sorgmessan hörde man hr Foronis praktfulla och effektrika sollennitetsmarsch, utförd med precision och energi; äfvensom en orgelfantesi af Hesse (spelad af konsertgifvaren och hr G. Mankell), som innehöll en intressant mellangats, samt Händels herrliga Hallelujah, ganska väl arrangeradt för orgel och messingsinstrumenter, hvilket frambringade en verkligen storartad effekt. Konserten var genska talrikt besökt, och säkert lemnade ingen åhörare kyrkan utan att hafva erfarit en sann och upplyftande själspjutning. SERENA TDI