Aftonbladet – 9 maj 1853, sida 3

kande är också för en fri medborgare att i de storas förmak vänta ofta. flera timmar, för att omsider tigga en befordran, den han i stöd af sina öfvervägande förtjenster borde ega rätt att fordra. De rättsgrunder äter, efter hvilka regala pastorater skola bortgifvas, äro ej andra än de, efter hvilka äfven konsistorierna äro skyldiga att upprätta sina förslag, neml. att till 1:sta klassens pastorater ger utmärkt lärdom ostridigt företräde, att till 2:dra klassens mätas den enes högre kunskaper mot den andras i tjensten ådagalagda skicklighet och genom en längvarigare utöfaing af prestembetet samlade förtjenster, och att 3:dje klassens tillsättas helt och hället i grund af årsberäkning (se kongl. brefvet d. 23 Juni 1813). Det är sålunda endast i afseende pä den andra eller mellanklassen, som för den svåra jemkningen mellan den enes högre kunskaper och den andres flere tjenstär nägon osäkerhet vid tillämpningen kan ega rum. Ocksä fär man erfara, att de fleste klagomälen anföras öfver förslagen inom denna kategori. I afseende äter på 1:sta och 3:dje klasserna är lagens föreskrift så tydlig, att hvarken högre eller lägre auktoriteteter böra misstaga sig om dess rätta tillämpning. Sädana ecklesiastika befordringar, som de hvilka under det sista äret inträffat, att nemligen till ett af de största pastoraterna i riket nämnes en regementspaster och, lät vara, lektor vid en krigsakademi, som ej ens är filosofie magister, framför en e. o. theol. adjunkt och doktor, som genomgätt alla lärdomsgraderna, en längre tid varit pastor och dertill uppförd på 2:ne biskopsförslag, samt att till ett tredje klassens pastorat (Grebo och Wärna) nämnes en annan regementspastor (Allmen), som ibland 7 sökande, nägre med öfver 40 tjenstär, var jemnt den allra svagaste äfven i tjenstårsberäkning ), mäste följaktligen i ett konsitutione!lt samhälle väcka den högsta förvåning. Dä konungen är oansvarig och dessutom j bör tänkas vilja annat än det rätta, så mäste felet ligga hos den rädgifvande ministåren, som ej tillvägabragte ett annat resultat. Ty vi kunna ej tänka os3, att en regent skulle vilja genomdrifva sin herrskarevilja tvärt emot ett helt -statsräds på lag grundade mening. Men om ett så otänkbart fall nägongäng inträffade, vore det dä ej föredragande departementschefens ovilkorliga pligt att vägra sin kontrasignation mot beslut, som strida mot allmän lag. Om sädant det oaktadt hittills icke skett, utan man skylt, sä godt man kunnat, sin eftergifvenhet bakom de tomma -reservationerna, huru stör det dä egentligen till med vår ministeriella ansvarighet, den det tillhörde riksdagarnes konstitutionsutskott att förvandla till en sanning? Dock, vi antaga hvarken det ena eller det andra, utan fästa endast en ytterligare uppmärksamhet på vissa allmänt bekanta fakta samt in: stämma för öfrigt med Sv. Tidningen uti. dess visserligen i rätt tid uttalade allvarliga önskan, att konungens rädgifvare mät:e värda den makt dem med rätta tillkommer, icke för deras egen skull, utan för konungamaktens, som icke förlorar utan vinner på, att dess naturliga organer äfven tros äga den ioflytelse, som tillhörer deras embete. (Sv. Tidn. n:o 87). ) Se Sv. Eckles. Tidn. 1852 ärs årgång.