Aftonbladet – 9 maj 1853, sida 3

— Vi meddela nedanföre en af de mänga insända uppsatser vi emottagit i anledning af regementepastorn och lektorn Lindgrens utnämnande till Hedemora pastorat med förbigående. af theol. doktorn och prosten Säve, en utnämnidg som väckt omiätlig uppmärksamhet, emedan man trott sig veta att den skett tvärt emot flertalets af konseljen och H. M. Konungens egna önskningar såsom en grace mot en utom konseljen stående person, en ifrig förespråkare för den nu lyckliggjorde. Vi hafva till och med sett en konservativ tidning, som eljest gerna försvarar regeringens åtgärder, temligen strängt klandra ifrågavarande utnämning. För vär egen del tillstå vi, att vi äro så vana vid, lindrigast sagdt, besynnerligheter vid tillsättning afregala pastorater, och så öfvertygade: att dylika besynnerligheter ej skola uteblifva, så länge den orimliga författningen att konungen skall tillsätta pastorater bibehålles, att vi icke fästat så betydlig vigt vid denna befordran framför många andra, ehuru den visserligen icke undfallit vår uppmärksamhet. Då emellertid den insända uppsatsen fullkomligt uttrycker vår egen åsigt och förmodligen flertalets af dem som tänka öfver befordringsfrågor, lemna vi gerna här nedan utrymme för densamma: Om tillsättning af kyrkoherdebeställningar i de regala gällen. Rättvisa vid prestbefordringar är vigtig för ståndet, för församlingen, för samhället. OLOF WALLQVIST. Redaktionen af Aftonbladet bar nyligen ådagalagt, huru maktpäliggande det är, att rättvisa utöfvas vid atnämning till rikets domearebefattningar. Skulle denna regeringsgrundsats vara mindre vigtig vid tillsättning af församlingarnes herdar och själasörjare? Enligt grundlagen äger konungen det prerogativ att tillsätta kyrkoherdar i de regala gällen.. Denna myndighet är dock icke obegränsad, Ty först och främst mäste hvarje utnämning ske efter rikets befordringslagar och sedan i sittande statsråd efter föredragning af departementets chef, som till och med kan neka sin kontrasignation, om beslutet skulle blifva stridande mot antingen grundlag eller allmän lag. Dä statsrådets alla ledamöter äro skyldiga att genomläsa handlingarne :och lemna de faktiska underrättelser, som hvar och en eger, så kan omöjligen någon till saken hörande upplysning saknas. Sqvaller, enskilda insinuationer och förord, spring i boftrapporna m. m. bör så litet fordras eller vinna gebör, att allt sädant tvärtom borde väcka misstroende till dem som sig deraf begagna. Det behötves bos en regering blott litet allvar och fasthet, för att afvisa sädana försök. De sökande sjelfva, .sedan då vunnit den eriarenbet, att här ingenting afses utom rättvisan och lagen, skola vara högst belätna att slippa länga resor, stundom 50— 60 mil för en tröttande etikett; Förödmju