Aftonbladet – 7 maj 1853, sida 2

loden, som här utrinner, landat vid hamnen, ymskockade af en talrik skara nyfikne och cacklande tagaler, var vårt första ärende att ör stadens gubernadorcillo uppvisa vårt pass. Efter mycket bråk med denne herre, som alls cke personligen begrep spanska, utan med vilken jag måste samtala genom dubbeltolk, skaffade jag mig ett par hästar för att forträtta färden till Pagsanjan, distriktets hufrudstad. S:ta Cruz är en på slätten vid ena flodbrädden belägen mycket liten, men ganska nätt stad. Utom kyrkan och två eller tre andra hus finnas der inga stenbyggnader, alla iro sammanfogade af bambupålar och hafva detta utseende af fågelburar, som är gemensamt för alla boningar här i landet. Skälet till detta byggnadssätt är trefaldigt. Dels göker man att derigenom undgå den väta och fuktighet, som under regntiden så genomdränker landet och som skulle, i fall den inträngde i boningarne, medföra förstörande verkningar; dels vaktar man sig på detta sätt för ormar och andra skadedjur, hvilkas mindre trefliga grannskap menniskorna öfverall gerna undfly. Men ett af hufvudskälen är utan tyifvel de i dessa trakter så täta jordbäfningarne, på hvilkas förstörande verkningar äfver vi hade tillfälle att se så många prof. Förlidne September månad hade nemligen starka utbrott af de i lagunenå närhet befintliga verksamma vulkanerna orsakat ytterst häftiga slit ningar i jordskorpan; flera hus remnade, kyr kor instörtade, några menniskor omkommo, eldgavådor utbrusto, och i skogarna kring la: