London den 15 April 1853. Gårdegens session i underhuset företedde en debatt och orröstning, af större politisk märkvärdighet än det kan synas mången vid första påseendet; icke så mycket för den här mindre vanliga händelsen, att ministrarne dervid ledo ett till röstantalet betydligt nederlag, som fastmer derföre , att beskaffenheten ai sjelfva frågan hvsrom tvistades måste bidraga att skingra den ovisshet, hvilken i allmänhet hittills varit rådande om den politiska karakteren hos den närvarande ministeren; och en kort redogörelse för denna gak torde derföre ej vara utan intresse. Såsom bekant är hafva några ledamöter bland den liberalaste minoriteten i parlamentet, och deribland synnerligen Milner Gibson, sedan flera år yrkat på afskaffandet af de så kallade taxorna på kunskaper (taxes on knowledge), nemligen dels af den höga tidningsstämpel-afgiften, som nu är I penny (nära 4 sk. rgs) på hvarje tidningsblad som befattar sig med att meddela dagens löpande nyheter; dels skatten på papper, och dels ändtligen afgiften på tidningsannonser. — Bland dessa taxor är den höga tidningsstämpeln den: orimligaste, emedan den utestänger alla mindre bemedlade från möjligheten att hålla de dagliga tidningarne och derigenom göra sig bekanta med behandlingen af de allmänna angelägenheterna, lagskipning; förvaltning, skeppningsoch handelsaffärer m. m.; men alla tre de nämnda afgifterna äro påtagligen hinderliga för den lifligare kommunikation genom tryckpressen, som ovilkorligen tillhör ett fritt elier till och med hvarje folkrikt samhälle, der menniskorna ej hafva tid att muntligen eller skriftligen meddela allt som behöfver kungöras. Också hafva ministrarne, såväl Tories som Whigs, länge icke haft ett ord att invända i princip emot dessa taxors afskaffandey men det har gått dermed som med frågan om prygelstraffets afskaffande i Sverige; man har undskyllat sig på ena stället med bristen på medel att ersätta den minskning, som statsinkomsten dera skulle lida, likasom man på det andra stället undskyllat sig med svårigheten att finna en utväg att ersätta prygelstraffet. Det rätta skälet till motståndet mot afskaffande af stimpelafgiften torde dock vara, att lorderne Russell och Palmerston i detta som i flera andra. fail hafva ganska ringa lust att gå längre än de jemnt och nätt tvingas af pälryckningen utifrån; och hvad tidningssiämpeln beträffar, hafva de icke heller -varit hårdt ansatta af de nuvarande dagliga tidfingarne, hvilka derigenom njuta ett. ronopolium; emedan en ny tidnings uppsättande fordrar ett så enormt kapital, att få enskilda fortyner förslå att hålla ut till dess ett sådant blad hunnit arbeta sig upp till den afsättning att det betalar sig. Nu framställde hr Gibson ånyo sitt förslag om dessa taxors afskaffande; men för att ej få detsamma på en gång afslaget delade han det itre sörskilda raotioner:-1:o om stämpelafgiften; 2:0 om afgiften på papper; 3:o om afgiften på annonser. De två första blefvo afslagna af underhuset, som öfverhufvud ännu bar en oligarkisk karakter; Men den sista motionen, som angick afgifien på annonserna, antogs med 200 röster mot 169. Lord John Russells motstånd ertot alla tre dessa försiag och det påföljande nederlaget i den ena punkten har, ehuru det ej är en kabinetisfråga, gifvit ministåren ett ganska hårdt slag, enligt hvad snart nog torde komma alt visa 8!g. Ett annat nederlag, icke uttryckt i någon omröstning, men af moralisk art, har lord Palmerston lidit genom sitt svar på en interpellation rörande den uppgift Tiraes, gjort om en hos Kossuth verkställd husvisitation. Hela denna nyhet har seden visat sig vara en dikt; men den omständigheten, att lord Palmerston låtit med beslag belögga en fabrikation af raketer m. m., som förut offentligen egt rum i sex år, och det försver ban gaf för denna åtgärd, samt tonen deri, kommer säkerligen att stå honom ganska hårdt, emedan deruti