Aftonbladet – 30 april 1853, sida 2

Thamiska Föreläsningarne. Med det sist hällna föredraget afslutede professor idlund detta ärs föreläsningar, hvilka omfattat optiken, i historiskt, matematiskt, fysiskt och techniskt vänseende. Vid äterblicken på hela denna kurs, can man knappt undgä att förvänas öfver att en sädan nängd facta, slutledningar och rön lätit utan oreda ramställa sig på en jemnförelsevis så kort tid, och indä sä fullständigt; när nämligen vilkoret var att let äfven skulle ske populärt. Ty detta vilkor, vid pehandlingen afett dylikt ämne, är egnadt att öka i stället för att minska vi!lyftigheten; helst då det icke medgifver — hvad som annars gär så behändigt — att litet emellanåt kunna mot en eller annan matenatisk formel utbyta länga förklaringar. Emedlertid san man säga att hr Edlund har med hvart nytt föredrag gätt den rent vetenskapliga metoden steg för steg närmare. Den demonstration, ötver ett särskildt slag af ljuspolariserade kristaller, med hvilken han oledde sitt slutfördrag, skulle t. ex. passat mycket räl i ett akademiskt auditorium. Men den var det paktadt på sin plats äfven i det Thamiska, emedan len icke skred utom synvidden för någon, som uppmärksamt följt de föregående framställningarne. Säsom omedelbar tillämpning förevisade hr Edlund skifvor af bergkristall, af dubbelbrytande kalkspat, och af kristallglas, som blifvit sammantryckt i en viss riktning, dels genom mekanisk pressning; dels genom ensidig afsvalning. Han förklarade särskilda förändringarne hos ljuset, vid dess gång igenom hvart slag. Det äskädliggjordes sedan, med tillhjelp af den elektriska solen. Ehuru sammantryckningen hos glasskifrorna ieke röjde sig det minsta vid vanligt ljus, och skifvorna, bäde beskädade och genomskädade vid detta, tycktes vara af vamligtslipadt spegelglas, så blef förhällandet helt annat vid polariseradt ljus, när deras bilder ätergäfvos förstorade med solarmikroskop. Deras midt upptogs däaf i ljusfärger glindrande figurer, som så nära liknade Chladnis af vibrerande sand frambragta klangfigurer, som om meningen varit att bär visa de sistnämnda illustrerade genom färgläggning. Vibrationsteorien var i denna öfverensstämmelse bragt till hvad man kunde kalla materiell handgriplighet. Säsom praktiska tillämpningar af ljuspolarisationen, fick man här äfven göra bekantskap med ätskilliga derpä grundade instrumenter. Det ena var en Saccharometer (Sockermätare) — ett redskap som allmänt begagnas vid hvitbetssockerfabrikerna, för att med en blick, men ändå noggrånnt, finna sockerhalten hos hvitbetssaft och sockerlag; nägra efter föredraget anställda rön, med en blandning af det sistnämnda slaget, visade huru lätt och säkert detta gär till. Ett annat instrument var ämnadt att granska blodvattens halt af ägghvitsämne, och har i anledning häraf blifvit kalladt Alöumimeter — en tämligen hybrid benämning, som (efter man ändtligen vill äflas med att döpa vetenskapliga instrumenter på grekiska) billigtvis borde ändras till Levkomometer (Ägghvitsmätare), eller ätminstone till Levkometer (Hvitmätare). Det sista skulle just passa ihop med namnet på ett tredje vid tillfället förevisadt polarisationsinstrument, en Cyenometer (Blämätare), med hvars tillbjelp man kan i bestämda gradtal få veta azurhalten hos lufien under olika himmelsstreck och vid olika tider på dygnet och äret. Uppgifterna härom ha annars fött bero uteslutande pä naturforskares, landskapsmälares och resoboskrifvåres fårgsinne, eller på deras subjektiva tycke. Slutligen fick man se en Daguerreotyperingsmachin; hvarvid br Edlund gåf en kort öfversigt af ljusmälningskonstens grunder och uppkomst, samt af de förbättringar, som Daguerres och Talbots uppfinningar hittills erhållit.