Aftonbladet – 30 april 1853, sida 2

eranar till kännedomen om huru dessa regeingar, som förebära sig vara lagarnes och yrdniogens väktare, utan ringaste betänkande ch med den mest förvånande oförsynthet, len mest himmelsskriande samvetslöshet trama under fötterna lagar, traktater, folkrätt och ögtidligen åtagna förbindelser. Allt detta ranleder oss att ännu en gång återkomma 1 ifrågavarande dokument och för våra läare framlägga en utförligare resumå samt nåyra utdrag deraf, I inledningen till sitt memorandum återföer sardinska kabinettet i minnet filyktingsfråsans behandling allt ifrån fredsunderhandlingarna 1849, och huru Österrikes dåvarande remierminister erkände rättmätigheten af Sarliniens af hederns fordringar dikterade fördaring att detta rike icke kunde åt de österikiska lagarnes stränghet öfverlemna de lomvardo-venetianska medborgare, som med anledning af de politiska tilldragelserna lemnat sitt fädernesland och ställt sig under de sariinska fanorna. Tvertom lofvade Österrike en amnesti omedelbart efter fredsslutet, och denna utfärdades också verkligen före freds.raktatens ratifikation. Genom på olika tider utfärdade påbud och kungörelser uppraanade derpå Österrike såväl de fiyktingar, hvilka såsom undantagna från amnestien ej kunde återvända till fäderneslandet, som de hvilka af fri vilja sådant icke önskade, att i laga ordning utvandra; och då det oaktadt många dröjde att i öfverensstämmelse med lagen om utvandring af den 24 Maj 1832 derom göra anmälan, så utkom slutligen under den 29 December 1850 en kejserlig proklamation uti hvilken, genom särskild nåd, förklarades det de, som ej begagnat sig af valet att återvända eller lagligen utvandra, skulle icke desto mindre anses och behandlas såsom varande befriade från sina rättigheter och pligter såsom österrikiska undersåter, och jag tillåter., heter det slutligen i proklamationen, att de ställas i jemnbredd med dem som erhållit tillstånd att utvandra.r En stor del af dessa flyktingar, som sålunda lagligen upphört att vara österrikiska undersåter, hafva derefter blifvit i Sardinien naturaliserade och följaktligen blifvit sardinska medborgare. Såsom en fremmande makts undersåter stå de derföre, i afseende på den egendom de kunna ega i Österrike, under skydd af art. 33 i den österrikiska civillagen; hvarförutan än ytterligare uti den mellan Sardinien och Österrike under den 18 Oktober 1851 afslutade handelstraktat blifvit stadgadt, att hvar och en af de höga kontrahenternas undersåter skall fritt kucna disponera vare sig genom testamente, gåfva, byte, försäljning eller på hvad annat sätt som helst öfver den egendom ban kan förvärfva eller lagligen besitta i den andra maktens stater, endast med vilkor att erlägga enahanda skatter och afgifter som åligga invånarne i det land der egendomen befinnes.a Kom så händelserna i Milano den 6 Februari, och sju dagar derefter den proklamation, zom belade med seqvester all i Österrike befintlig fast och lös egendom, tillhörande de lombardo-venetianska flyktingarne, utan åtskilnad om dessa erhållit laga tillstånd att utvandra eller ej. Om befogenheten af denna åtgärd och hvad sardinska regeringen gjort för att, i hvad dess undersåter angår, få den återkallad, yttrar nu sardinska kabinettet i sitt memorandum: Den österrikiska proklamationen slutades med dessa ord: Jag afvaktar ytterligare förslag beträftande användandet af de seqvestrerade egodelarnes. DD. v.8. med seqvestern följde en hotelse om konfiskation. Europa erfor med smärtsam öfverraskning en ätgärd som kränkte alla rättigheter, som icke kunde rätttärdigas af något skäl, som icke egde nägot motstycke i historien. Man förvånades att se den utgä frän en företrädesvis konservativ monarki, frän en regelbunden regering: Man frägade sig hvru det var möjligt att i Wien, sju dagar efter oroligheterna i Milano och då undersökningarne knappast voro började, pästå det de politiska emigranterna voro medbrottsliga i dessa anslag; om det var möjligt att denna allmänna medbrottslighet, som af ingenting bekräftades, icke medgaf nägot undantag; om en at Mazzini organiserad insurrektion kunde tillskrifvas dem som alltid visat sig säsom motständare till hans satser och hans handlingar, och som skulle blifvit de första oftren derför om han hade triumferat. Man frägade sig slutligen bvarföre, om der funnes spär till denna medbrottslighet, man ieke öfverlemnade ät domstolarnes juridiska verksamhet omsorgen att ädagalägga och att straffa den, utan att förbyta alla roller, utan att usurpera de juridiska funktionerna, döma föregifna brottslingar i massa, icke blott utan att höra dem, utan nästan utan att nämna dem, och börja en procedur genom verkställandet af en dom, afkunnad på förhand, ieke på grund af bevis,utan på suppositioner. Konungens regering, som genom ojäfsktiga handlingar visade Österrike att bon hade vilja och förmäga att undertrycka och att tygla hvarje revolationärt element, och som genom skyndsamma och kraftfulla ätgärder hade frän Lombardiska gränsen aflägsnat och derefter frän sina stater förvisat det lilla antal oroliga emigranter (de utgjorde ieke hundrade) som följde Mazzinis ingifvelser, träffades smärtsarht af det sått hvarpå Österrikiska regeringen besvarade denna handling af rätträdighet och grannsämja. Likväl, då hon säg att proklamationen icke omnämnde de emigranter som, sedan de betriats frän sina undersätliga pligter mot Österrike, hade erhällit naturalisationsbref i en annan stat, så inskränkte hon sig att i detta afseende begära förklaringar at Wienerkabinettet; ty ehuru hon, hvad de öfriga angick, beklagade den af Österrike vidtagna ätgärden, så ansäg hon sig icke böra upphäfva sig till granskare af den kejserliga regeriogens handlingar för sä vidt de ej rörde Piemonts rätt och öfverenskommelserna staterna emellan. Svaret blef att Österrike icke gjorde nägon ätskiltnad mellan de politiska emigranterna; att alla träffades lika, de naturaliserade lika väl som de åke naturaliserade. Dertill förmädd af sin oeftergifliga pligt att icke tilläta en väldsam plundring af dem som, enligt bäda ländernas lagar, enligt traktater och allmän rätt, enligt Österrikes medgitvande och genom de lättnader som det beviljat, hade blifvit konungens undersäter, adresserade sardinska regeringen i moderata ordalag sina reklamationer till grefve Buol. Hon bemödade sig att bevisa det proklamationen, i hvad den träffade de f. d. österrikiska undersäter och politiska flyktingar, som, efter att ha erhällit tillständ att -emigrera, bade förvärfvat sig sardinsk nataralisation, var stridande emot det österrikiska kejsaredömets lag af den 24 Mars 1832, mot de kejsere liga kungörelserna af 12 Aug. 1849, 12 Mars och 29 Dec. 1850, mot handelstraktaten af den 18 Okt. 1851, äfvensom mot art. 33 af Österrikes civillag. Hon yttrade sitt hopp att Wienerkabinettet, sedan de första intrycken lagt sig, och det närmare. öfvervägt hvilken svär stöt, som tillämpningen på konunprens undersäter af den ifrävavarande ätgärden tillfo.