Aftonbladet – 29 april 1853, sida 1

STOCKHOLM,-den 29 April. Det torde icke vara olämpligt att, i anledning af den ställning, hvaruti skolfrågan för närvarande befinner sig, påminna om de löften och utsigter, zom af Konungen tid efter annan blifvit gifna, att denna fråga skulle erhålla en lösning, öfverensstämmande såväl med Rikets Ständers önskningar, som med den framskridande bildningens fordringar. Vi bafva redan förut erinrat, huru regeringen vid 1847 ärs riksdag gaf ständerna del af sitt beslut, hvarigenom hufvudgrunderna för det af dåvarande statsrådet Silfverstolpe framlagda försleget förklarades hafva blifvit af Kongl. Maj:t godkända, och huru Rikets Ständer, i förlitande derpå, vid samma riksdag beviljade de då så betydligt ökade anslagen för elementarläroverken. Vi hafva äfven påmint om den sedermera år 1849 utfärdade kongl. författning, hvarigenom det första steget togs till verkställande af ofvannämnde i enlighet med ständernas önskningar fattade beslut. Härtill må ännu läggas en erinran om följande omständigheter, som äfven förtjena att hafvas i minnet. sa När Konungen den 23 November 1850 hade de ånyo sammanträdande ständerna församlade omkring sig på rikssalen, yttrade H. M. uti det tal ifrån tronen, hvarmed riksdagen öppHades, att de medel, som ständerna vid den sednaste riksdagen till elementar-läroverkens förbättrande beviljat, hade till det dermed afgedda ändamål blifvit använda, och tillade dervid följande ord: Jag ser i de till jöljd häraf redan intörda förändringar en tillfredsställande borgen för det uppväxande slägtets framskridande bildning. At den ytterligare utvecklingen af denna vigtiga angelägenhet skall Jag egna mina oafbrutna omsorger.n Man trodde sig uti denna kungliga försäkran om oafbrutna omsorger för den ytterligare utvecklingen af en angelägenhet, hvars vigt förnyade gånger blifvit af båda ststsmakterna erkänd, se en ny borgen för att denna utveckling skulle fortgå i den riktning, som ständerna önskat, som konungen utlofvat, hvartill medlen just blifvit på konungens begäran af ständerna beviljade, och hvarmed konungen nu sjelf så uttryckligen gaf gin tillfredsställelse tillkänna. Öch man lade zå mycket mera vigt på denna försäkran, som af alla de förvaltningsfrågor, hvilkas afgörande mera uteslutande bero af konungamakten, skolfrågan var den enda, hvarom konungen vid nämnde illfölle yttrade sig på ett sätt, att de åsigter och afeigter, som ledde hans regering, deraf . någon mån kunde framlysa. Också saknas icke anledningar till det antegande, att det just var det löfte, denna försäkran från tro1en ansågs innebära, som vid den riksdagen i Mseende på skolfrågans behandling förebyggde itbrottet af en opposition, gom eljest säkerigen icke skulle hafva underlåtit att redan då sfva sig luft i anledning af det sväfvande och orediga :skick, hvaruti alla dithörande angelögenheter ännu, oaktadt de beviljade rika inslagen, befunno sig. De sålunda till en tid närda förhoppninsarne förmörkades vieserligen, när för ett år edan hr Genberg såsom biskop utträdde ur konseljen, utan att ännu hafva hunnit lägga and vid en slutlig reglering af läroverkets mgelägenheter, och domprosten doktor Reuerdahl i stället derstädes inträdde i egenskap f konungens rådgifvare och föredragande för kolans angelägenheter. Ty br Reuterdabls nsidiga åsigter och fördomsfulla motvilja mot let nya skolsystemet; öfver hvilket han, likaom så många andra af hans högvördiga tåndsbröder, till presteståndets uppbyggelse