Aftonbladet – 28 april 1853, sida 2

städerna Canton, Amoy, Fu-tschau-fu, Ningpo och Schanghai, hvarest ock främmande konsuler och. faktorier numera äro grundade. En fråga har säkert framställt sig för dig, likasom mycket ofta för mig: Skall Kina evigt förblifva slutet för Europa, skola icke de båda folken, som nu så länge gått bredvid hvarandra, obekanta och fiendtliga, en gång mötas och ömsesidigt utbyta det goda, som finnes hos hvartdera? Skall ej vesterlandets kultur och civilisation få insteg äfven bär i Asiens österland, och verka en regeneration, som gjuter lif i de stelnade lemmarne, ett lif, fruktbart på verkningar för hela verlden? Nog skulle du le åt mig, om jag gjorde anspråk å att kunna nöjaktigt besvara dessa frågor efter det lilla jag sett. Men du skall ej göra det, om jag för en stund sysselsätter mig med dem, utan påstående att dervid framställa annat än bekanta fakta, dock verificerade genom egen observation och den kännedom jag kunnat förvärfva genom samtal med kunniga personer och läsning af godkända verk. Kina är ett land, hvars gränser gå mycket nedom vändkretsen i söder, och mot norr stöta intill Siberiens kalla länder, hvars östra kust badas af Stilla Hafvets böljor och som i vester skjuter långt in i hjertat af Asien. Reflekterar man å ena sidan öfver det förbållande, att det omätliga riket till följe häraf inom sig innesluter en mängd de mest olikartade, ja oförenliga nationaliteter med skiljda vanor, lagar och lynnen, för hvilka något gemensamt ens såsom ett högsta öfverhufvud svårligen kan gifvas; besinnar man -dernäst, att den nu i Kina herrskande dynastien är en eröfrares, en utlännings, hvars ok blifvit påtryckt hela den stora nationen, och för hvars lagar den måste böja sig; och afser man slutligen det förhållandet, att ej allenast hela provinger verkligen gifvas, och det i hjertat af