Aftonbladet – 27 april 1853, sida 3

icke varit i sHappy Välleys. Det är ingen storartad tropisk natur, yppig och strålande, den liknar snarare den anspråkslösa men täcka naturen i ett af våra vackraste landskaper; och säkert är, att om man vid dess betraktande icke stannar stum af hänryckning och nedtryckt af beundran, så glädes man åt det vackra och känner sig hemmastadd. I fonden af dålen låg en kintsisk by, så abgliserad, söm det är möjligt, att 1 sådan kan blifva. Husen åtskiljdes af kriappt alnsbreda gator, öch portarne öppnade sig mot hvarandra, men på husens baksida fanns intet lufteller ljushål. De voro alla mycket låga, ytterst orenliga, och sjelfva josshuset med de derutanföre liggande stensfinxerna Te tecken af stort armod och märkbar: förall. Jag roade mig här med att stiga in till en skölmästare och åse hans undervisning. Jag förstod icke mycket af den, men såg, att der herrskade en obegränsad respekt och lydnad för läraren, och att han både väl uppbar sin värdighet och visste att gifva lärjungårne in. tresse för deras studier, som dock här tycktes nskränka sig till innanläsning och skrifning. Det förefaller snart sagdt obegripligt, huru påda dessa kunskaper kunna bibringas kinesiska barn, då man erinrar sig, att kineserna nafya ett bokstafstecken nära nog för hvarje begrepp och att bokstäfverna således uppgå ill en otrolig Mängd. Men hemligheten löses måbända, då man får veta, att barnen ända ill 14:de elier 15:de året lära sig allt utantill, itan att begripa något, att de slå i sig alldees förförliga massor af utanläsning, och att le först sednare så småningom föras till inigt i hvad de med munnen: så färdigt veta tt recitera, Också bedöraes hos kineserne raden af lärdom på visst sätt efter den mängd f bokstäfver man kan. Jag hörde en katolsk rest bekänna om sig, att han på fyra år ej ade medhunnit flera än 400, (Forts.)