Aftonbladet – 26 april 1853, sida 3

narnes vapenbragder genljuda bortom ärhundrådens natt, Allt detta ger stycket en historisk färg, som nähända fordrar nägra ord till belysning, för att icke synas stä der säsom blott och bart en dekoration, beräknad på effekt. — — Handlingen hvälfver sig hufvudsakligen kring en svärmande flicka, som blifvit invecklad i de pä sin) id ryktbara komplotterna mot konung Gustaf Adolfsl frihet och lif. Reginas icke-historiska personlighet kan i så måtto anses historikt berättigad, att hon uppträder som en inkarnation, ett förkroppsligande af sin tids religiösa och politiska fanatism. Endast en så i dess innersta srund upprörd tid, endast ett religionskrig af så stora limensioner kan framalstra så djupa förvillelser i känslan och fantasin. När hvarje parti kämpar en strid på lif och död för sin heligaste tro; när äå ena sidan segrens öfvermod, ä andra sidan nederlagets skymf och undergång uppjagat alla passioner till en i lugnare tider alldeles okänd höjd af gränslös förbittring — dä uppstår icke sällan en förvirring af alla moraiska begrepp, som fattar äfven de ädlaste, renaste själar och adlar sjelfva brottet till dygd, allenast den. neliga saken tror sig derigenom segra. Regina uppfostrad i de läror, som omgäfvo en Ravaillacs namn med martyrens glans, väpnas af det katolska partits mörkaste hat tili lägheteten af ett kungamord. Att hon sedan fullständigt bryter med detta hat, är en företeelse, som icke mera tillhör verldshistorien och en viss tid, utan menniskobjertats historia, ialla ider densamma. I sjelfva verket var tiden näst efter slaget vid Brei:enfeld en sädan tid, när för det katolska partietl allt stod på spel. , Det första föraktet för snömajestätetb hade snart gifvit vika för fruktan och förvåning. De klokaste och minst samvetsgranne bland katholikernes chefer begynte redan under pommerska fälttågen ana den stora faran af Gustaf Adolfs öfverlägsna personlighet och i hemlighet vara betänkta på medel att rödja honom ur vägen. Vi skola strax nämna försätet vid Demmin. Det var dock Breitenfelds odödliga seger, som först lät de kejserlige ana hela vidden af den fara, som hotade dem i Gustaf Adolfs person. Deras ställning var förtviflad; deras härar förstörda, deras tillgängar uttömda, modlöshet omvexlande med vanmäktigt raseri, och rundtomkring et omätligt jubel af hela den protestantiska verlden, som ändtligen nu drog andan efter år af ängest. Man rädde konungen att täga rakt på Wien. Han föredrog, sannolikt på goda skäl, att kasta sig öfver det katolska Franken. Ett förfärande anskri gick öfver die Pfaffengasse, de rika, bigotta, af ingen kättare härtills beträdda biskopsdömena Bamberg, Wiärtzburg och Mainz, när svenska hären bröt in genom Thäringerskogen. Folket i dessa länder är af sydländsk glöd ; dess lifliga inbiilning, uppjagad af fruktan och sägner, som flögo kring halfva Europa, föreställde sig Svenskarne — och mer ännu Finnarne — säsom hedningar och troll, föga bättre än menniskoätare. Förgäfves hade man i Thiringerskogen upprest detsvenska helgonet Brigittas bild, för att afvända hennes landsmäns raseri ;förgäfves hade hopar af bönder rotar sig tillsamman och sökt att stänga fiendens väg. Svenska hären bröt in i två afdelningar; allt föll för dess vapen eller ödmjukade sig för dess öfvermakt. i I denna nejd och i detta ögonblick (början af Ok-J tober 1631) spelar stycket Regina von Emmeritz. Verkligheten sjelf var i samma ögonblick den rikaste dram. Här kämpade stora andliga krafter i och vid sidan af stora materiela massor, arm mot arm och bröst mot bröst; jublet och fasan, triumfen och nederlaget, trotset, förtviflan, fanatismen, hämnden, makten, äran — alla dessa starka häfstänger för menskliga handlingar voro i rörelse och kämpade sina strider i städer, hyddor och slott. Diktens svaga hand behöfde endast samla dessa strålar i en brännpunkt, gjuta deri en gnista af kärlekens brand, och bilden var färdig. Försäten mot Gustaf Adolf äro historiska. Detryktbaraste af dem var Qvinti del Pontes förräderi vid Demmin. Konupgen red ut för att rekognoscera fienden och gaf befallning ät sjuttio finska ryttare att medfölja som eskort. Del Ponte, en falsk öfverlöpare frän de kejserlige och i hemlig komplott med desse, smög sig genast öfver till generalen Conti vid Gartz och utbad sig af honom 1500 neapolitanske kuirassierer, för att lägga sig i bakhall i en håälväg. De erhöllo befallning, att, om möjligt, taga koocungen lefvande, hvarföre de förbjödos att aflossa nägot skott. Försätet var nära att lyckas. Obekymrad red Gustaf Adolf med sina Finnar ned i dälden, då på en gäng fienden frambröt frän alla håll. Finnarne slöto sig kring konungen som en mur af jern; här gäfvos friska hugg, och ingen tog pardon. De fin ska kulorna fällde mängen Italienare, raen desse lydde ordres och begagnade först endast huggoch stickvapen, hvarigenom striden något jemnades. Slutligen blef dock manfallet sä starkt och trängsein så stor, att konungen, omgifven af de få öfverblifne Finnarne, säg hästen skjutas under sig och togs till finga af en bland Contis folk, som likväl icke kände värdet af sitt byte. Just i det ögonblick ryttaren ville öfverlemna sin fånge till Del Ponte, ankommo tre fanor rytteri i sporrsträck till konungens hjelp, höggo hurtigt in och jagade bort Neapolitanarne, som på valplatsen lemnade 400 döde och 200 fångar jemte sitt rof, den äter befriade konungen. Det var här som Gustai Adolf yttrade sina bekanta sköna ord om de fallne Finnarne:. Huru mängen bragd skulle icke desse bjeltar hafva utfört, derest icke min oförsigtighet ledt dem till en för tidig död! Dikten har med sin vanliga frihet inflätat denna oförgätliga finska bragd, som dock här är en anachronism, ty Demmins hjeltar föllo redan i Augusti är 1630. Mindre bekanta (likväl omtalade af Fryxell) äro andra försät mot konungens lif. I Frankfurt hände sig en qväll, att en fanatisk munk fanns gömd bakom sänggardinerna i konungens sofrum. Tvenne latinska bref af en Kristoffer Sternkopfi Regensburg (1630) omtala en af bäjerske jeswterne utsänd munk, som förklädd till evangelisk prest, medhade ett bref beströd: med sä fint giftpulfver, att konungen vid dess läsande skulle dödas genom blotta inandniagen. Dessutom medförde han för samma ändamäl en dolk. Dikten bar i sina taflor anbragt äfven dessa tilldragelser. Historiskt är äfven. det sändebud frän Moskwa, som erbjöd konungen Rysslands härar till bjelp att krossa Sigismund i Polen. Detta utgör iskädespelet en episod, likväl nödvändig för att relevera konungens politiska storhet. För öfrigt är det bekant, att Gusta! Adolfs skarpblick längt Innan rägon annan förutsäg Ry:slands framtida makt och följderna deraf tr Sverige, ett förutseende, hvi!ket hans efterträdare ej voro nog stora att dela. Dikten har insett hela vädan och djerfbeten alt mana ur grafven den store Gustaf Adolfs skugga. Den har derföre, der den så kunnat, omskrifvit hans egna ord. Att konungens heta Wasablod uuderstundom sjöd öfver ända till orättvisa, Er bekant och b2visar endast, att äfven bjeltens storhet är byggd uppå menpniskans svaghet. Axel Lillje, den bekante barske, dock skämtsamme2 höfdingen, som kort efter denna t:.d förlorade ena benet vil belägrirgen af Mainz, stär här som adjstant vid konungens sida. VBt ist gewiss — säger en modern esthetiker (H. Heitner) der Trnst der Zeit verlangt nach dem Mark der Geschichte. Alla folk beböfva i djupa drag inandas den renade luften af en forntid, för att stärka sin ande i tidernas trångmäl och bevara sig för månget osundt smittämne, som kringflyger i samtidens luft. Lyckligt det land, som äger bakom sig en stor historie; dess dramatiska konst behöfver endast utsträcka sin hand för att välja de största taflor ur verkligheten sjelf. Svenska historien — hvilka rika och upphöjda ämnen för en stor dramatik! Och huru oförklarligt att de så föga begagnats! Finska historien vid dess si!a, — genpm ärhundraden osjelfständig förd uti ledband -— huru arm är icke den vid sidan af vära grannars!