cke förr, skall han stå uppenbar skrift och erhålla aflösning. Att denna lag ingalunda är upphåfven gekom sednare författningar eller antiquerad såsom bortfallen utur tidsförhällanderne utvisar sig af kyrkohandboken; :10:de kapitlet, hvarest föreskrifves att för vinnande af dat ändamål, som med kyrkoplikten syftas, delinquenten först bör af presten blifva behörigen undervisad, och till bättring förmanad. Den lagenliga proceduren med kyrkopliktens undergående af delinquenten mäste säledes ovilkorligen vara len, att den exequerande presten först bör underrätjas om att det föregående straffet är undergänget och att blott kyrkoplikten äterstär, på det att han bland sina otaliga göromål må finna tid och tillfälle att ullgöra. den af kyrkolagen honom ålagda:undervisningen, och först derefter kan det ifrägakomma att läta kyrkan inställa delinquenten. : Längtifrån. att säledes en prestman skulle ställas ill ansvar, för det han fullgör ofvannämnde embetsligt, anser domkapitlet tvertom för sin del att preten skulle öfverskrida en af sina heligaste och tydigen förestafvade pligter, om han inställde delinquenen till kyrkoplikts undergäende innan ban pröfvat ans sinne och förvissat sig om hans änger och ruse öfver sin synd. Vid, det-tillfålle då akten i kyrkan och inför hela församlingen fortgår, uppmanar presten hela församingen att vara vittnen till den änger som brottslingen förklarat. Huru kan presten väga att göra en sådan uppmaning, om han icke känner, att den öfvernsstämmer med verkliga förhällandet! Huru kan han lemna :honom aflösnivg i församlingens namn, om det ET som församlingen derför fordrar, icke är uppyldt! Domkapitlet har sig icke bekant nägot lagstadgande som innehäller,-att aflösningen skall ovilkorligen ske Söndagen efter sedan det föregående straffet blifvit atståndet. Sädant vore i sjelfva verket att npphäfva syrkolagens stadgande, att det först skall ske när brottlingenivisar änger och ruelse öfver sin synd. Dermot finnes ett lagstadgande som föreskrifver huru örhällas bör, när han visar obotfärdighet och motträfvighet att offentligen erkänna sin synd, i hvilket fall han skall återlemnas till verldsliga makten: Orsaken hvarföre kyrkoplikten, — ursprungligen en rärdig och högtidlig akt, — i våra dagar nära nog redfallit till ett gyckelspel, bör icke tillskrifvas de ifven nu gällande lagarnes hvarken bokstaf eller anda, itan sättet att verkställa det tvärtemot denna bäde okstaf och anda. Vore församlingen förvissad om, säsom lagen bju ler, att den framträdande brottslingen, . förut förmaad och biktad inför presten, vore genomträngd af ervänslan. af sina synder, och af heliga föresatser för in tillkommande vandel; om den säge horom för;rossad och med: tärar nedfallande för altarets fot afjedja sitt brott, då vore i sanning denna akt värdig ultaret, gudstjensten och församlingens deltagande. Säsom den nu äter sker, dä delinqventen afskickas id eller kort före gudstjenstens början, utan att det lemvas presten tid att honom förut förhöra, förmana och bereda, för att samma söndag undergå, som det heter, len sista delen af straffet; är denna akt nära nog notsatsen af hvad den borde vara, väcker den kanke motsatsen af hvad den borde väcka, och jagar örsamlingen ur kyrkan, ehuru församlingen sjelf just itgör en väsendtlig del af sjelfva akten. Lem