liksom stora gator i en väldig, på vågorna uppförd stad. Min lilla sampan snärjer sig som en ledig orm mellan tusentals större och mindre farkoster, som dansandenedåt med ebben eller stretande uppåt mot densamma, synas i hvarje ögonblick hota att törna emot och förkrossa den. Ångbåtar piska vattnet med sina hjul, europeiska skepp ligga förtöjda vid sina ankaren; smäckra, ståtliga segelslupar, smärta, fjäderlätta roddbåtar — allt hvad menniskan uppfunnit att trotsa och kufva makterna i Neptuni rike, fnyser och hvirflar hör om hvart annat i en oreda och röra, som, om icke en egendomlig civilisations spår öfverallt röjdes, skulle kunna anses såsom en lefvande bild af det kaos, som inhöljde urtiden. Jag tror knappast, att man på något annat ställe på jorden skall finna en dylik bild. Ty annorstädes, t. ex. vid inloppet till Loadon, ha dock allt en i färre former varierad grundton, ett likartadt utseende; men här är allt olika, omvexlande, nytt. Här lefver och rörer sig en hel befolkning på vattnet. På dessa båtar äro de födda, på dem tillbragte de sin barndom och genomgingo lifvets alla vexlingar, på dem skola de dö. Floden är deras verid och båten deras fidernesland. Det är häri det mest egendomliga ligger. Och detta uttrycker sig genom -en befolkning af nära 600,000 menniskor ! vs (Forts. följer.)