Aftonbladet – 18 april 1853, sida 2

ion endast vara ett tillhåll i detta herrligal och ljusa klimat, der hvarje buske kan varal en tillräcklig boning, afveko de dock något! rån hvad vi förut sett. Ofvanpå en 1 till 2 lnars hög stenmur (iavablock finnas alle-l städes kring stränderna) bildade en aln lågal flätmattor sjeltva de 4 väggarne, hvarpå smala fönster insläppte ett sparsamt ljus och ofvan hvilka det temligen spetsiga taket hvälfde sig. Det inre hade i midten en i stensättningen temligen . djupt nedsänkt eldstad, och å ömse gidor derom voro vanligen hälfterna genom mycket låga väggar afdelade i enskilda kamrar, vanligtvis ockuperade af stillsamt mediterande eller rent af sofvande personager. Förvånande var den stora mängden af barn och det, för mig åtminstone, påfallande ringa antalet af qvinnor. Folket var i.-allmänhet af en ganska medelmåttig växt med särdeles vackert hår och godmodiga, något framryckta anletsdrag, en ytterst vänlig och fredlig sinnesstämning (ehuru de ej såsom sådana skildrats för oss), samt med tjenstaktiga och ogenerade vanor. Deras klädedrägt bestod icke uteslutande, såsom på Wellingtons öar, Stewartsöarne m. fl., af ett band kring medjaz; utom ett sådant, som de buro och som var ansenligt bredt och mycket fint utarbetadt samt af röd färg, hvilken syntes vara deres favoritfärg — man sög dem nästan hellre taga emot red money, (koppars!antar) än swhite moneys (silfverpengar) — hade de kring medjan ett likadant yfvigt nära till knävecken hängande döljande grässkygge, som vi först sågo på Savage-ön, bestående af gulnaide mjuka gräsblad tätt hopbundne upptill. Öfriga prydnader inskränkte sig till granna, af vigglika benbitar och ringer samt glasperlor behängda halsband och mycket vidgade, af stora hål geInomstungna örlappar (såsom äfven innevånarne på Wellivgton-islands bade), hvari de inlstucko skaften af sina pipor, små kögellika