Aftonbladet – 16 april 1853, sida 2

Och det är dessa vildar, dessa enkla naturbarn, man tager till skiljedomare i sina stridigheter om de kristna dogmerna! Det är inför deras åsyn, hvilka man just vill öfvertyga, att Kristus vill under sina vingar församla all verlden, att Han är förbarrmaren och kärleken, att vid Hans barm äro alla bröder, alla omslutna af ett och samma försoningens band, som man just i Kristi namn uppför dessa fanatiska förföljelser. Hvad skola de arma varelserna tänka om den sanningens och kärlekens lära, hvars förkunnare så handla? Ej sällan hatva dessa öar upplågat af de mest blodiga fejder, upptända och underblåsta af missionärerna, som hellre seit stammar genom inbördes utrotelsekrig försvinna från sina föders jord, än att de skulle hemfalla åt en annan trosbekännelse. Sandwichsöarnes och Taheitis historia kan vittna härom. — År 1844 utbröt ett förfärligt krig på Tongaöarne. Wilkeg, chef för den nordamerikanska upptäcktaexpeditionen, ville uppträda såsom fredsstifiare, men metodisterna ropade: Låt hedningarne bli kristna eller omkomma!,. Och de omkommo i tusendetal och med dem äfven rår ga hundrade kristna. Men hvad betydde det? I missionsberättelserna skall det heta, att den och den fursten omfattat kristendomens sak och stridt för densamma; men der omnämner ej, huru många tusende som blödt och gått : döden för hvad de ansågo rätt och godt. Men de äro ju upplysta om kristna religio nens sanningar, och må väl då skylla sig sjelfva, att de stå Guds ande emot, säge: man. Ack! fanatismen upplyser ej, den läre; ej, den öfvertygar ej. Det är ej genom pre dikningar dagen i ända, ej genom långa bö: ner, ej genom torra sedebud man imponerai på ett folk, som lefver i en fantastisk natur. (poesi och, i maklig njutning af hvad en väl villig natur sjelfmant erbjuder, ej vet af nå .gon ansträngning, minst tankens, i fall mar eljest lade an på den, hvilket ej är fallet Kan man säga, att Kristi lära är begripen a dem? Hvilken kolossal lögn, då man kalla dem kristne! Är det medvetande i dera; låyrkan, lefvande tro och innerlig kärlek i de: Jrag lof? Nej, och tusende gånger nej! Nå got sådant kan icke efter en sådan lära finnag cch medan munnen röres till eftersögande a knappt förstådda lexor, gäispar hjertat af trött het och dåsig liknöjdhet, Hvilken är den lycka, missonir: raa sålund ;bereda sin hjord? De borttaga från dem hvarj