Aftonbladet – 16 april 1853, sida 1

trenne infödingar och en engelsman ankommo, men qvarstannade blott en stund, då det ej ingick i chefens plan ait här lägga till och god ankarsättning dessutom alldeles saknades. Engelsmannen, som med färdighet talade deras språk, var en från Kalifornien afflyttad guldgräfvare, som hellre valt det stilla lugna lifvet på en herrlig Söderhafsö än det osäkra sökandet efter ovissa rikedomar gömda i jorden. Ön, sade han, bebos af omkring 460 invånare, goda hjertliga menniskor med ett mildt s.nnelag och som, villfarande sina missionärers vilja, gå tre gånger om dagen ikyrkan, afsagt sig bruket af tobak och andra osedligheters, samt i allt visa sin nära öfverensstämmelse med sina bröder på Tonga. Jag kan här icke underlåta att något litet ytita mig om dessa herrar missionärer, ebuiu jag är fullt medveten om, huru svårt det är att i detta hänseende lotsa sig fram genoni de farligheter, som möta, när man generelt skall bedöma deras verksamhet, Man är nästan alltid van att i missionsberättelserna läsa de -mest målande beskrifningar ej allenast om de outsögliga försakelser, de hårda pröfvingar och de rysliga faror de vid hvarje eteg undergå, utan äfven om de välsignade frukter deras utsäde bär, den grundliga sinnets och bjertats förändring och den lyckligare samhäöllsanda de framkalla, ej mindre än den sällhet de sprida öfver land och folk; och med dessa än dystra, än glädjande taflor upprullade för sina åhörare, frampressa de ej blott medlidandets tårar och det frowma hjertats förböner, utan — hvad som ofta är ändå vigtigare — klingande, gyllene bidrag. Jag får hör genast nedlägga en protest mot missförstånd, då jag så talar. Vare det långt från mig att uppenbart angilva dem för charlataneri, att säga att de äro usla bedragare, dessa heliga Guds mön, när de skildra de oomvända nästan som djeflar och sig sjelfva som martyrer. Vare det lika fjerran från mig ait anse dem för nparrar eller enfaldige, som sätta sin tillit till deras skildringar och gå att efier deras anvisningar offra ej blott trogna förböner, utan ännu verksammare hjelpmedel. Jag älskar för mycket det goda och sanna, jag tror för mycket på religionens kraft att orskapa, att pånyttiöda, för att så misskänna det i sin syftning ädla verket. Den skulle vara blind, som ej såge, att Kristi lära ännu i dag gör underverk bland menniskorna, och den skulle vara orättvis, som ej erkände, att här