Aftonbladet – 15 april 1853, sida 3

Att så är bevisas af många länders sorgliga ertarerihet, der befolkningen varit nog okunnig eller obetänksam att ej iskttaga den örhsorg som varit nödvändig för skogarnes uthållighet, och der skogen säledes efterhand blifvit alldeles utrotad eller i grund förstörd; ty erfarenheten har härvid besannat vetenskapens teori, att ej blott skogens totala utrotande, utan äfven dess sköfiande till den grad, att den ej mer beskuggar marken, har så menliga följder; ty marken uttorkar då och det lag matjord, som bildat sig under den förra skögens skugga och af dess aftall, förflygtigas; skogen Jan ej mer uppfylla sitt ändamäl att fukta atmosferen och meddela fruktbärande ängo: och fuktighet ät kringliggande nejder; klimatet för ändrar sin natur och extremerna af stor torka och öfversvämningar inträffa allt oftare; skördarne blifva allt osäkrare och mindre gifvande, o. s. v. Med ett ord: ofantliga -landsträckor hafva genom skogarne: ödeläggande blifvit ofruktbara ödemarker, på hvilks hvarken menniskor eller kreatur kunna finna sin föda Höäraf ioses, att det för ett lands välstånd ej är tillräckligt att skogsaröalen är nog stor, utan det fordras äfven att skogen på densamma är tillräckligt sluten för att den skall kunna uppfylla sin bestämmelse. För Sverige har skogen i flera andra afseenden en större vigt än för mänga andra länder; eller för at! blott fästa uppmärksamheten på nägra få förhällan den, säsom: värt nordliga läge och sträfvare klimat, som förökar behofvet af ved och virke m. m.; vär marin, för hvilken erfordras stora qvantiteter skogseffekter; samt slutligen behofvet af skog för att kunnö tillgodogöra den betydliga: rikedom pä olika malm: sorter, med hvilka landet är välsignadt. Skogen är således äfven första vilkoret för vår bergshandtering. som näst äkerbruket är den vigtigaste inkomstkällar för landet och en vigtig näringsgren för en ganska betydlig del af befolkningen; ty den lemnar arbetsförtjenst och inkomst ät en stor del af allmogen och den arbetande klassen. Man kan ej annat än med djup vördnad äfven häruti erkänna Försynens stora vishet och kärlek, som försett värt fattiga land med dessa näringskällor och i så rikt mätt, till ersättning för andra, hvilka finnas 1 i sydligare länder. k Och detta gäller synnerligast för de nordligare de li 1 00 ee Mm mm f Sr Fe — g— CL ER RN NR FR ÖG MM NA pt pe ge Kal RE JR RR RN larne af landet, der Äkerbruket är mindre utbredt oc li gifvande och der andra näringsmedel eller tillfällen till arbetsförtjenst äro sä få. Häraf följer ej blott skogens vigt för Norrland, lt utan äfven statens ovilkorliga skyldighei att tillför-g säkra landet det denna inkomstkälla ej genom vanskötsel eller missbruk slutligen må komma att ut-1 torka, och att staten alltså måste säkerställa skogarnei sä, att de visserligen mä lemna den största möjliga 4 afkastning, men det uthållande eller för everldliga tider. Och dock bar man redan för längre tider tillbaka; hört klagas öfver misshushållning med vära skogar, joch öfver deras aftagande, och denna klagan ökarlt sig alltmer, och vi äro redan nu. så längt komne, at:ll skogarnes beskaffenhet är sädan, att de, oaktadt de-l: ras ofantligt stora arealer, ej mer genom sina räntor Ikunna uppfylla landets behof af skogsprodukter, utan att dertill årligen åtgår en ingalunda obetydlig del af deras material-kapital. Den ringaste eftertanke mäste säga oss, att vära skogar säledes aftaga är efter lär i aritmetisk progression; eller med andra ord, att vi med snabba steg gä den tid till mötes, dä våra hufvudsakligaste industrigrenar mäste försvinna, arI betsförtjenster och subsistensmedel för en stor del af befolkningen aftina, likasom landets fruktbarhet. Den, som möjligen skulle anse denna fruktan eller denna sorgliga målning för öfverdrifven, kan lätt öfvertyga sig om motsatsen vid genomläsandet af br öfverdirektör L. W. Falkmans skrift Om svenska skogarnes nuvarande tillstånd m. m. Stockholm 1852,, uti hvilken de sednaste femärsberättelserna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de olika länen blifvit ) meddelade så vida de angå skogarne och derås be-!1 skaffenhet. Dessa berättelser visa, att skogarnes beskaffenhet ijf alla länen utan undantag är sädan, att det erfordras! en snar och kraftig hjelp; om vi ej snart sko a räka i ofvannämnde sorgliga belägenhet. Vi förbigå emellertid hvad som rörer de öfriga lä-nens skogar, och granska deremot litet närmare för C hällandet med de norrländska skogarne. i Man finner då med verklig häpnad huru dessa skogars förödelse bedrifves med de mest verksamma medel, likasom det vore ändamälet att förstöra dem på! den möjligen kortaste tid; och är detta ändå mälet, dä mäste man ock beundra ändamälsenligheten af det sätt, på hvilket man gär tillväga. Må det tillätas oss att som grund för värt pästäende citera ofvannämnde skrift, pag. 154, i en der befintlig. anmärkning: Däå jag i underdänig berättelse om min embetsresa år 1850 yttrade, att det allmänna ej borde lemna sina; i de Norrländska länen egande sägskogar ifrån sig utan att föreskrifva vissa enkla och-kontrollbara garantier för deras beständ, och att dessa kunde fin-! nas i en, med afseende pä de serskilda förhällanden! som i nämnde län ega rum, väl ordnad trakthugg-:! ning, sä förutsade jag tillika, att sägverksegarne skulle: högeligen missbilliga denna äsigt. Detta har också Taskett, och som skäl anföres, att får man ej fortsätta Tmed blädningen; samt således blott taga de största ,och vackraste träden ), utan äfven nödgas hugga de sämre (hvilka uppgifvas ej skola ersätta huggningsoch sän mindre transportkostnaden), si gå sägverken de-! Jasto säkrare under, som bränslet i deras nejder redan I hbar ett så obetydligt värde, att man icke kan på an: nat sätt blifva af med de ofantliga gvantiteter bakar, hvilka vid de större sågverken tillkomma, än att dessu måste brännas genom endast för detta ändamål daglisgen och året igenom lönta dagsverkare. Detta bedröfliga sätt att tillgodogöra bakarne i en landsort, under det att man i en annan måste värma sig vid : tång m. m. är faktiskt; och jag tror äfven, att be-; loppet af frakt och andra omkostnader ännu icke , medgifva bakarnes skeppning som ved eller vrak bräden. Men jag ville likväl hemställa, om det icke är brist på industriel omtanka, som vällar detta högst segna rikedomsbryderi, hvilket föranläter bakarnes bedröfliga öde, samt dels att de träd, som ej duga till sågtimmer, sakna värde, och om icke dessa effekter, genom konstens tillbjelp reducerade till mindre volym, eller en förädlad vara, ganska väl skulle be! talas etc. etc. i Lätom oss tillägga, att här ej är fråga om små larealer, ty samma skrift upplyser (pag 152 i första Inoten) att: vensamt af kronans skogar och allmänningar, så vidt nupplysning derom kunnat vinnas, en areal af2, mill. tunnland (eller öfver 100 qvadratmil!) blifvit upplåtna ät sägverksegarne —-— — och att man ändå ej vet, hvarifrån 14 andra sägverk få sitt ärliga sägtimmers — — — Säledes öfver 100 qvadratmil skog, som blifvit lemnade till fullkomlig förstöring, och det till i en landsort, der skogen är af aldra största vigt för befolknimgens existens, och der klimatet lägger sä stora hinder i vägen för ävägabringandet af skogens äterväxt! Insändaren lerhnar alla öfriga reflexioner, öfvertyMgad att de framstå af sig sjelfva för hvar och ep, -som fäster uppmärksamhet på ett sä för helalandets : lvälständ vigtigt ämne. Skulle en önskan tillåtas, ,Ivore det den, att, om vid nu snart instundande riksdag någon allvarlig fråga skulle uppstå om reorgani-. -Isering af skogslagarne och jägeristaten, skogarnes lyärd mätte bli öfverlemnad ät en myndigbet, som rlvisade sig hafva större omvärdnad om landets sko, Igar, än den, som, enligt hvad man af ofvan citerade skulle kunna ledas 24 tro, nog litet omtänksamt oma händer haft de norrländska skogarne. TS kd 2 ke tm AA SE At Me SA rr RN —-— 1j) Detta heter med andra ord, såsom hvarje man vet, 3) och som de Norrländska sägverksegarne på det ove)) dersägligaste bevisa, att förstöra skogen på det mest verksamma sätt. Det var äfven naturligt att sig