Aftonbladet – 14 april 1853, sida 2

Vill man använda Drains i stort, så är det nödvändigt att hafva hufvudeller samlingsdrains, som upptaga vattriet från de mindre rörledningarna; hufvudrören böra vara af 3 till 6 tums vidd eller, efter omständigheterna, ännu större och utfalla i ett öppet dike, nägot djupare än rörens läge. Det följer af sig sjelf att, för att få rören behörigt djupt lagda, icke mera jord uppgrätves än nödigt är. Om man begagnar grästen behöfver man gräfva dikena 2!, fot breda, lika i botten som öfvan. Begagnas ing gran eller fur af 5 å 8 tums tjocklek, är 2 fots bredt dike tillräckligt, men för brända lerrör behöfves blott 1 fots bredd ofvan med aftagande bredd i botten, till storlek med rörens, dock naturligtvis sä, att plats blifver för arbetarne att stå och arbeta. För att utföra det sista arbetet begagnaf man egna spadar med passande bredd, efter dikets aftagande emot botten. Vid rörens läggning, som är det vigtigaste af hela arbetet, emedan en fullkomlig ackuratess här bör iakttagas, mäste inga ojemnherer finnas i botten, utan denna vara i jemnt stigande eller sluttande yta. Om grästen begagnas bör der läggas minst 1!V, fot tjock med mindre sten ofvanpå, så att icke vattnet mä indraga sand os d., somm stoppar vattenledningen: Har man tillgång på småsten, bör denna begagnas dertill; löf, balm, täng, mossa o.d. bör icke brukas, emedan man dermed lätteligen gör mera skada än nytta. Begagnar man trä, så böra öppningarna höljas med smästen eller spånor. Brända lerrör, der sädana begagnas, böra passa noga tillhopa. Man har förr brukat s. k. muffar öfver rörfogningarne för att hindra jord och sand att intränga i rören; erfarenheten har emellertid lärt att sädant är en öfverflödig köstnad, undantagande i lös torf, eller -källspräng, der man har orsak frukta att rörens mynvingar genom sjunkning eller dylikt kunna komma ur sin rätta ställning till hvarandra. På det rören icke skola komma ur denna, sedan de äro nedlagde, böra de straxt efter nedläggningen tillkastas med sä mycken jord, som för ändamälet är af nöden. Det är påtagligt att Drainering är en mycket kostsam jordförbättring, och det är naturligt att de flesta landtbrukare som icke känna .dess nytta anse den bäde alltför kostbar och kanske också onödig och att man på deras sätt mycket lättare kan vinna samma resultater. Men fastän det är en erfarenhet; att t. o. ms den stora kostnaden betalar sig myöket väl, så torde dock hvarje betänksam jordbrukare först vilja lära känna skäl och grunder, innan han inläter sig dermed; och vi vilja derför i korthet meddela dessa. Hvar landtman vet ätt värme och fuktighet äro mycket väsendtliga vilkor för växtlifvet. Det är likaledes bekant att en viss mängd af fuktighet, framkallar köld eller förringar värmen. Blifver fuktigheten ytterligare qvar en gifven tid och i väsendtlig grad, sä bilda sig i förening med den förökade kylan ocksä syror och jorden blifver vattensjuk (hvilken sjukdo a är. serdeles utbredd här i Skäne). Denna sjukdom framkommer derigenom att den stillastäende fuktigheten frän jordeti utestänger luften som försätter den i ett slags jäsning, hvarigenom de krafter i jorden, som skola nära de plantor vi derpå odla, bringas i relativ overksamhet. Detta förebygges ock på det fullkomligaste sätt genom att afleda fuktigheten, sä att jorden icke, under en viss tid, kan blifva. öfverfylld med mera vatten än den sjelf vill draga i sig. Med riktigt anlagda Drains gifves ät jorden denna egenskap. Detta är i grunden icke annat än hvad man länge har vetat: att rä jords ut dikning förmildrar klimatet; det är blott den skillnaden, att den här framställda utdikningen af skadlig fuktighet är fullkomligare än vära allmänna dikningar och aflopp. Att Drains äter förebygger jordens uttorkning, Synes mera otroligt. Det är emellertid bekant att ett öfvermätt af fuktighet i jorden förorsakar dess s. k. sammanflytning, d. v. s. motsatsen till porositet, och att denna sammanflutna jord, dä den äter torkar, blifver mycket härd. Detta har sin grund deri, att härrörskraftens verksambet hos: en mera kompakt jordmassa är mycket verksammare, än hos en porös jordmassa, så att uttorkningen försiggår längt hastigare. Om man t. ex. om vären läter den höstplöjda jorden ligga oharfvad, sä torkar den längt fortare än om den harfvas medan den ännu har sin fuktighet. Som nu rörledniogarne i undergrunden förhindra jorden att blifva öfverfylld med fuktighet och flyta samman, och derigenom beständigt hälla den porös, så uttorkas den ej hel:er sä lätt som den jord, som icke. har undergätt denna dikning. Säledes gör draineringen jordens fuktighet mera normal och följaktligen lider sådan jord under de torra ärstiderna mindre af brist på regn. I Drainering förhöjer alltså både jordens värme och Idess gagneliga fuktighet. ! Följderna af dessa tvenne egenskaper äro pätagliga: man kan t. ex. under de vanskligaste omstänI digheter likväl få tillsädti rätter tid; jordens behandTling blifver lättare; ogräs och brand blifva längt ifrän licke sä mycket att befara; säden mognar jemnare; . kärna och strå blifva bättre o. s. v. Efter våra när I varande konjunkturer kan man med nägorlunda sä kerhet antaga 20 procents ränta på anläggningskapi talet i medeltal, säsom resultatet af denna jordför. ; I bättring, för de jordbrukare, som. förstå att begagn: sig af de derigenom vunna fördelar. Men innan mar I vinner tillräcklig öfning i sättet för anläggningen a ,Irörledningarna och sjelfva rörfabrikationen vunnit nä I gorlunda utveckling, sä att rören icke blifva för dyra r får man väl i allmänhet päräkna att gifva läropen ; ningar för att ernå de väntade fördelarna. Rydsgård i December 1852. : Madsen. bears LITTERATUR. s Svenska Fornsaker, beskrifna af Richard Dybeck I — Första häftet. Stockholm J. Beckman 1853 l ) t