Aftonbladet – 14 april 1853, sida 1

var hvarken hufvudet eller någon lem skyddad af det ringaste täckelse. Framför de främre af dessa voro några spjut uppresta, och på medbibanget hvilade ännu flera. De tillropade: oss under de häftigaste åtbörder, att vi skulle begifva oss åt land, wvinkande och skrikande och upphöjande bananasknippor för att locka oss. Men då deras uppsyn ingalunda var lockande och deras sinnelag för oss alldeles okändt, ansågs det säkrare att återvända till. fregatten, än att i land öfverlemna sig åt Guds försyn, och trotsigt utsätta sig för möjligheten att spetsas och stekags, herrar vildar tiil en läcker måltid och oss sjelfva till föga fromma och ära. Då de sågo, att vi ändrade kurs och halade ut. börjades i kanoerra det mest ihärdiga paddlande. De svängde sina korta, kupiga åror med rask fert, krökte ryggen i halfeirkelformig båge och lade hufvudet ända ned mot låren, uppresande det med en väldig knyck; och framdrifne af sådana ansträpgningar nådde de fartyget nästap samtidigt med oss. Förmådde af våra vänliga inviter uppklättrade de nu på däck, först en och annan, sedan, då ännu ett tjog kanocr ankommit, i större antal, och nu började ett sceneri, som för oss egde hela nyhsetens behag och genom att visa ur-invånarre i all derag af hvarje främmande inflytande oförändrade sinnesart och habitus, återförde minnet till dessa eljest nu försvunna dagar, som Jem nade stoff till de äldre sjöfarandes skildringar af deras sammanträffande med vildarne. Ställningar. och grupper företeddes här, som voro värda en målares pensel, och bland de reseintryck, hvaraf vi hittills njutit, skall säkert detta hafva längsta varaktigheten, liksom det egde mesta originaliteten. Alla som vi sågo tillhörde uteslutande mankönet. De voro samtliga nästan under medelmåttan stora. Öfra delen af kroppen syntes temligen robust byggd, men underredet deremot var klent, ehuru ofta temligen hårbeklädt. Deras kroppsfärg var brunt kopparröd, glänsande och insmord med kokosolja, bufvudet temligen rakt med icke oangenäma an