Aftonbladet – 14 april 1853, sida 1

utanföre sin låga bambukoja, der han sat! barfota och barbent utan skjorta, men med en slags blå rock, i hvars knapphål det röda bandet framstack. Ack! äfven här midti na: turens oefterbärmliga storhet tränger sig menniskans lumpna lekverk till retande lockbete. Mannen hade varit bland de förste, som förrådt sitt land åt fremlingarne, och om äfven de belönet honom med en brokig bandstump. så hade dock hans landsmän mångengång bitter låtit honom erfara, att äfven denna lilla lapp kunde tynga och sveda. Man må för öfrigt icke föreställa sig, att Ta heiti och dess folk öro särdeles gallicerade. Fransmännen påstå, att kanakerna begtipa deras språk, ehuru de aldrig vilja tala det. Der. emot blir man icke allenast alltid temliger förstådd, när men talar engelska, utan får äf. ven stundom höra dem begagna engelska glo sor. I grunden äro fransmännen djupt ha: tade och mean ser allestädes prof på infödin garnes motvilja mot sina beherrskare. Jag var ofta vittne till att, när en fransman nal kades en kanakhydda, gprengo dvinnorna upf under utropet: tabur (heligt, förbjudet), medar männerna visade ganska otvetydiga tecken til sina innersta känslor. Dock sker ett sammansmältande med hvar dag. Nästan hvarje frånsman bar här sin sfemmen, och redan springa små barn omkring med ganska tydliga europeiska anletsdrag, påminnande om les gaming de Paris och bevisande, att fran. syskt blod rinner i deras ådror. Emöellertid är den franska besittningen, som mig tyckes. fotad på så verkligen svaga fötter, att det alldeles icke är osannolikt, att på en gång hels väldet faller tillsammans och folket återtager sina gamla naturliga rättigheter. Och ve euro: peerna, när den stunden kommer! Måndagen den 20 aiseglade vi bittida om morgonen tll den ifrån Papiti dunkelt synara klippan Eimeo, eYer som fransmännen kalla den Morrea, och sn ände dig kl: 10 föm. I Vår chef, som aldrig velat låta (t tillfälle gå sig ur händerna att visa, huru nitiskt hän be. fordrar våra vetenskapliga uppgifter, skickade Ce nee