Aftonbladet – 12 april 1853, sida 2

sen massa af löf var ej sällan tillräcklig att å passera för boning. Män, qvinnor och barn brokig blandning, nakna och klädde, sofrande eller dansande, snärkande eller skrikande, lt om hvartannat, fyllde den idylliska platsen, ler allt syntes. sola sig i den mest obegränsade frihet. Man ref ner gamla förfallna näten, byggde upp nya, fällde träd, bröt löf och stora blad, kokte en doftande soppa och stekte vilda bananer, lekte, sof och åt — med stt ord: det var ett läger af menniskor, som efde för dagen och voro sysselsatte med tillredsställandet af sina få behof. Jag har knappast tänkt mig någon tafla, som mera än denna förtjent en målares pensel. De höga tätt skogbeklädda bergen, den forsande, brusande och hvitskummiga strömmen, de lummiga träden och de täta busksnåren — och deribland de små mångformade xojorna, de bruna halfnakna menniskorna med sina lifliga åtbörder, och allt detta huller om buller om hvartannat, rörlighet och lif midt upp i stiulheten af en majestätisk natur. Och der bredvid några hvita tält tillhöriga ett deiechement franska soldater med sin befalnafvare sysselsatte att här anlägga en bred, ypperlig väg och undanspröngande de binrande stenarne, föllande de stora träden och indanrödjande de täta spåren. Yxans slag sredvidskettilns porlande, bergsprängningers cnaliar bredvjd frösandet af stekta avin och bananer, brokiga uniformer bredvid nakna ge italter, franska utrop blandade med kantkspräkets kackel! Hvilken sammansättning! I En stund stannade vi för att beundra denna fargrika tafla och tömma ett-glas hos den arlige: franske: officeren, och fortsatte derpå vägen i den djupa trånga dalen, öfvervadande floden flera gänger. AÄndteligen befuano vi 088 vid foten af de höga bergen, och nu bar det uppåt i zigzag uppefter efsatserna vid kars ten af de gapande atfgrunderna och nedavföre lodräta klippväggar. Hvad skulle man bör mest beundra: menniskans ihärdighet, som här banat-en verkligen god-ridväg, eler den out. sägligt rika och yppiga patufpeny som uppe bland molnen beklädde bergtopparne, eller uere i djupet fylide dalarne? Ack! huru myc