Aftonbladet – 11 april 1853, sida 1

den odrägliga hettan dag och natt pressat svetten i strömmar ur den dåsiga lekamen, så hade vårt välbefinnande icke kunnat vara bättre. . Men flämtande af den glöd, hvarifrån ingenstädes fanns någon undanflykt, orkade man icke njuta af det herrliga skådespel en blå hiramel och ett af gynnande vindar sakte böljande haf ständigt förnyar. Man är i detta tillstånd icke mäktig af den ringaste ansträngnving,. knappast af en redig tanke, och ait yttre försvinner i den namnlösa likgiltighet, hvari allt inre bortdomnar. Andtligen morgonen den 14 September uppsköt vid horisonten en mörk punkt, och land ropades från utkiken. Vi närmade osz irask fart, punkten växte ut, och snart sågo vi dyka upp ur hafvet denna Stilla Hafvets stjernar, detta herrliga mångbesjungna Tahbeiti (Otehejti, Tahiti), som ända från barndomen, då jag redan, ledd af reseberättares skildringar, drömde mig i fantasien svärma kring jorden och njuta af det outeägligt myckna stora och underbara, stått för mig såsom ett jordiskt paradis och högrat såsom en lycksalighetens ö, och som jag omklädt med allt hvad fantagien förmår skapa förgrikest och formskönat. Nu låg hon framför mig denna hafvens drottning; jag skulle inom kort ila omsring i dess lundar, dem jag tänkt mig så loftande och blomsterhöljda; jag skulle jubla dessa dalar, der allt hvad jordisk sällhet sunde önska sig mest efterströfvansvärdt tasit sitt hem, bestiga dessa berg, hvarifrån gat ej uppfångar annat än storhet och skönret och sväfvar ut öfver lycksaliga nejder till let omätliga hafvet och i en enda blick samnanfattar bilden af både timlig njutning och vändligheten. Men ack! Hvart hafva barnets eende drömbilder tsgit vägen? hvarföre anager klippan derborta icke de tjusande färzer och former, gom den hade i min fordna ning? hvarföre kännas icke alla de, jag må väl säga. heliga rörelser, som förr kommo jertat att svälla vid blotta tanken på detta suds herrliga ech sköna verk? O! Tiderna örändras och vi förändras i deml!