Aftonbladet – 11 april 1853, sida 1

pet och kettingen till det nedfallande ankaret rasslade, omgäfvos af närmare 30 smala kanoter fullproppade af dels oklädda dels lätt halfklädda kanaker och kanakskor, som tillropade oss sitt alloah (Gud signe!) liksom till gamia bekanta — så. kände man, att det i sjelfva verket behöfves bra litet för att finna sig glad och nöjd, och med verklig fröjd njöto vi under tvenve degar de garia intrycker, som dock på det hela taget voro så nya. Jag lemnade dig i mitt sista bref några skildringar om dessa öar, gom i så många hänseenden äro förtjente, att Europa på dem riktar sin uppmärksamhet och i sina trogna förböner innesluter de ansträngningar, som der göras att från ett rätt hednalifa mörker komma 1 åtnjutande af kristendomens och civilisationens ljus och välsignelser. Ämnet är visserligen icke uttömdt med hvad jag då var i tillfälle att meddela, och till och med jag kunde dervid göra ätskilliga tillögg. Men jag är rädd att alit förmycket ockra på dit och andrag tålamod, då jag från början bufvudsakligen endest haft för afsigt att lemna dig några få notiser om gången af vår färd oca små utkast om det intressanta vi derunder sett och erfarit. Du anger dig således sannolikt belåten med att jag nu inskränker mig till det redan sagda och i korthet nämner litet om vistelsen der under dessa två dagar. En allmän sjuklighet hade sedan vår afresa härifrån inträffat ej blott i Honolulu, utan nästan öfver hela ögruppen. Febrar hade grasserat på de annars friska öarne; dessa hade nästan uteslutande angripit utiändningarne, men aldrig visat sig så elakartade, att döden deraf följt. Nu voro de nästan upphörda och vi hade intet att frukta af dem. Huruvida de hitkommit med det ytterst nödställda skepp jag ofvan omtalat, hvarest mord, hungersnöd och vattenbrist hade förenat gina rysliga bärjningar, var man icke fullt säker på, eburu det af några troddes. edan största delen afreskamraterna spridde sig omkring att under åtskilliga muntrationer inandas den stärkande landtluften,