Aftonbladet – 9 april 1853, sida 2

och hör vågen slå tillhopa öfver den plats, der det redsjönk utan minne, utan rum. Man gripes ovilkorligen af allvarligare känslor, ja af dystra, och om man säger, att döden är skön, en stilla gång till fadren, en förflyttning till ljusare rymder undan sorgen, motgången eller nöden, så är det dock härdt att hemtas så här ensam och fjerran, då ingen af de många kära i heromet, kanske maka och barn, bjuder det sista farväl, ingen mottog den sista sucken, ingen ens igenkänner den plats der grafven upplät Big. Men vårt lif saknar icke heller sina lucida intervalla, Till dem höra söndagseftermiddagarne, då folket har bal frampå backen. Uppklättrade i vanterna, halfliggande kors och tväre, fägna sig de talrika åskådarne åt de hurtiga, lättfotade dansörerna, som svänga sina ben vigare än vår trumslagare sina pinnar, än till den hurtiga engelskan, än i kadriljen, än i valsens gentila turer, och der lifligheten tilltager mera, i den mån svettströmmarne utefter panna och kinder blifva bredare. Stundom tillställss af mera fyndiga och munviga kurrar små maskerader af diverse karaktersmasker, då muntrationen når sitt fylle och disciplinens band äro litet lösare samt diverse friheter tillåtas, hvilka i sin godmodighet hafva sin oskadlig: het och ursäkt: jr Ligger fartyget i hamn är allt om möjlig ännu fiffigare och mera ordnadt. Musiker blåser då sina tapto på reguliera tider, och manskapet, som permitteras i land, äterkommer naturligtvis litet mera upprymdt och upp. Jifvadt än vanligt, eburu i alla hamnar vi hittills besökt det svenska manskapet ned. rätt: beundrats både för sitt utseende af friskhe och glädtighet och sin städade sans och sir måttlighet. Gerna söker hvar och en, när har sätter sin fot på landbacken, en liten ersätt ning för hvad han då finner sig hafva sakna