behjertas. Den franska tidningen anmärker, att af 1000 vid underrätterna anhängiggjorda civila mål, 349 blifva afgjorda inom de tre första månaderna, 178 inom sex månader, 216 inom tolf månader och 257 efter rher än ett års förlopp. Af samma antal mål blifva vid appellationsdomstolarne, motsvarande våra hofrätter, 211 afdömde inom tre månader sedan de inkommit, 145 inom sex månader, 291 inom tolf månader samt 353 eller mera än en tredjedel först efter förloppet af ett år. Vid kassationsdomstolen åter få de civila ärenderna vänta en ansenlig tid på sin slutliga pröfning. Af de hos oss offentliggjorda officiella berättelser om rättegångsväsendet inhemtar man väl icke huru lång tid som förflutit från det målen: blifvit instämda eller inkommit till dess de blifvit pröfvade, men af de stora belopp som år från år balanseras synes att förhållandet här icke är bättre än i Frankrike. Det är dessutom allmänt bekant att fyra, fem å sex år vanligtvis här åtgå från början af ett tvistemål till dess det hinner att slutligen pröfvas i högsta-domstolen. Borttagandet af kämnersoch lagmansrätterna måste visserligen -bidraga att förminska denna långsamhet, men den första tiden efter denna länge önskade reform. har tilloppet af fullföljda mål i hofrätterna varit så betydligt att balanserna der vunnit enansenlig tillökning, hvaraf följden åter blifvit längre dröjsmål i hofrätterna. Så har antalet at balanserade mål, hvilket år 1842 för alla tre hofrätterna utgjorde endast 1884 och 1849 var 2119, år 1850 eller första året efter kämnersoch lagmansrätternas indragning uppgått till 3121 och 1551 till 3374. . Tillökningen har hufvudsakligen egt rum inom Svea hofrätt, der balansen 1842 var 651 och 1849 likaledes 651, men 1850 stigit till 1189 och 1851 till 1611. I Götha hofrätt har den varit 924 år 1842, 1067 år 1849, 1501 år 1850 och 1388 är 1851. Ar 1846 bar den utgjort 1460. Ihofrätten öfver Skåne och Blekinge var balansen 309 år 1842, 401 är 1849, 431 år 1850 och 375 år 1851. Både der öch i Götha hofrätt hade den således åter minskats år 1851 eller andra året efter nämnde förändring i domstolsorganisationen. Att minskning uti hofrätternas balanser sedermera, med änledniag af den vid sista riksdag beviljade tillökning i hofrättsledamöternas antal, egt rum, kan man med skäl hoppas, men att balanserna i alla fall fortfara att vara betydliga inom hofrätterna är säkert. Ett likartadt förbållände förefinnes i justitierevisionsexpeditionen; a Vårt rättegångsväsen är eljest af en meraj enkel beskaffenhet än de flesta andra länders, der det genom inympånde af den romerska rätten blifvit i så hög grad inveckladt. Vihafva deremot den lyckan att i detta hänseende stå på en natiohel grutid, en lycka som obestridligen eger högt värde. De långa uppskofven mellan häradstingen verka emellertid en betydlig långsamhet i behandlingen af alla mål, som ej vid första tinget hinna ätt afgöras, och de äro i allnigöhet ett ganska stort antal, :men den största orsäken till långeamheten i vår civila lagskipning är dock til fnnandes hos öfverrätterna, der målen efter alt vara färdiga få så lång tid vänta på föredragning. En omständighet som bos oss äfven föranleder tidsutdrägt för många rättegångar, är att vid underrätternå påföljden för tredskande parter, som underlåta att inställa sig, är allt för obetydlig. Att slippa med 16 eller 32 sk. bko böter för. förfallolöst uteblifvande är allt för lockande för den som vill uppehålla sin motparts rfättsanspråk. De förelägganden vid viten som nu brukas för att få parter att iakttaga inställelse äro också i allmänhet allt för litet verkande. Erfarenheten harju tillräckligt visat hvru till och med i tryckfrihetsmål, som -dock enligt särskild föreskrift skola skyndsamt handläggas, tredskande parter kunnat erbålla de mest långa img nästan utan någon påföljd. Det har nemligen blifvit en inrotad vara att icke med tillbörlig drift påskynda rättegångsärendenas behandling, så att man nära nog tager för gifvet att en längre tid dertill måste åtgå. Denna åsigt har ej utgått från 1734 års lag, utan har småningom utbildat sig i det praktiska rättegångslifvet, och kan nu ej derifrån botskaffas utan genom kraltiga reformer. Skulle man icke kunna blifva färdig med de större påtänkta och länge förberedda reformerna i våra allmänna lagar, så vore det derföre högeligen önskvärdt, att man åtrinstone gjorde nägon början med att förbättra sjelfva rättegångsordningen, så att lagskipningen, utan att förlora något af en samvetsgrann och fullständig pröfning, vunne en tillbörlig skyndsamhet. Ett steg härtill var afskaffandet af kämnersoch lagmansrätterna, men detta var endast en obetydlig början, som snart bör efterföljas af andra åtgärder. Så borde häradstingen oftare infalla, påföljderna för tredskande pårter, som endast söka att vinna tid, betydligen försvåras, samt noggrann tillsyn hållas deröfver, att icke domstolarne sjelfva gifva anledning till onödiga uppskof eller en klandervärd långsamhet vi målens afgörande. Alla domstolar skulle i balansförteckningar bestämdt uppgifva tiden då de balanserade målen inkommit, så att de kontrollerande myn digheterna kunde se huru långt dröjsmålet med dessa mål verkligen varit, och om orsaken på något ställe befunnes vara ett sådant tillopp af ärenden, att deras skyndsamma handläggning uppenbart öfversteg domstolens krafter, skulle man genast. påtänka att på lämpligt sätt komma dem till bjelp. I motsatt fall borde de försumlige efterhållas. ; Men framför allt borde alla befordringar vid rättegångsverken ske med den största rättvisa, så att en Sdagalegd skcklighet och arbetsamhet: alltid kunde påräkna ett gifvet företräde framför alla andra omständigheter. Att bortgifva domsagor för att dermed belöna t. ex. 2å kallade riksdagsmeriter, eller en servil efitergifvenhet och tjenstaktighet för höga vejer! örandes önskningar, är ett så beskaffadt ifel i hög grad verkar att demoralisera UN ag ML TEL 108 I mn RA