git.sina kamraters halfstelnade lik. Underrättelse kom en gång till Kalifornien, att en otalig skara emigranter höllo på att förgås på andra sidan bergen. Man uppköpte för flera millioner dollars lifamedel och skickade emct dem, men kunde blott rädda ett obetydligt antal. Mensklighetens annaler hafva intet sä bjertgripande, som underrättelserna om de oss hörda lidanden här utkämpats; alla de beeligaste känslor hade dött ut och af menniskorna gjorts odjur, som, då de ey kunnat ihböjden af sitt elände rasa mot apura, vändt sig mot sig sjelfva. Jag vill icke uppröra med exemplen härpå... Men det, är ett kapitel ur menniskans historia, som. fysiologen icke borde försumma att atudera. Han hade mycket att lära deraf. Du vet, att jag de sednaste åren flackat betydligt omkring, så inom som utom mitt fiidernesland, och du bör således tro mig af egen erfarephet kunna så der temligen döma om resors fördelar och olägenheter. Jag blun-dar ej för de förra; jag tror mig vara medveten om, huru de kunna vidga blicken öfver lifvet och dess förhöllanden, huru de kunna afskrapa fördomarne och meddela mången kunskap, som ej vinnes på annat sätt, ej ehålleg i studerkammaren. Meni ett verka de menligt: de förslöa våra könslor. De vänja og att betrakta hvilopunkterna såsom stationer, dem man när som helst kan vara fördig att lemna, gästfriheten såsom värdsbusfjerk och Inya bekantskaper såsom tillfälliga och förIsvinnande punkter uti en dyster enformighet . IVi hafva svårt att fästa oas vid något — jage Iständigt till något nytt osedt och sluta med , latt tycka allt lika lumpet, lika litet förtjena .lvår uppmärksamhet. Så har det åtminstone: lgått mig i många fall. sl Likväl icke alltid... Äfven hör var jag en Igäst, milt vistande bland landsmännen af kort a varaktighet, de nya iotryeken snart lemnande rum för andra nyare. Och likvisst fann 12g x Idet ej som förut. Det kändes liksom tviegt t latt skiljas från svenskarne, som härute, flera j tusende mil från vårt hemlands nejder, talade alhemmets språk, intresserade sig för. samma .Iföremål som jag, älskade samma land och rifolk, och hoppades och önskade, som jag, att ja snart återse de kära trakterna. Man måste atlerfara sådana intryck för att åter blifva som fora-Idom, innan vanan förslöat alla känslor. Med