d.; i 4. F. Almlöfs Kryddbod vid Köpraantorget; i 1, äfvensom vid hörnet af HBögbergsoch Tuliporte— sbrogatan; i C. M. AÅ. Törngrens vid Eungsbacken; Krooks, N:o 21 vid Storgatan; i P. M. Hööks vik sk. banko införes ingen annons och för större stilar med och utan. middag, samt deras inbilske ledare, som satte landet i oro, pä det äfven vi ej skulle visa oss vara efter vär tid, och hvilka obestridligen gäfvo anledning, att slutligen blod flöt. Vi öfverlemna åt grefve C. H. Anckarsvärd, doktor Thomander, biskop Genberg, grosshandlaren Schartau, brukspatron Peir, professor Wingqvist, riksdagsmännen Anders Ersson och Sahlström samt öfrige herrar och män, som utgjorde bestyrelserna för 1848 års reformsällskaper och af Svenska Tidningen åsyftas gågzom de der vinbilske ledarne,, att derest de så behaga tillbakavisa denna oförsynta anklagelse. Vi anse för vår del öfverflödigt att derpå här spilla ett ord. Men hvad har då den tidning, som så storordigt tror sig böra erinra oss om publicistens pligter i afseende på representationsfrågan, sjelf egentligen gjort för beforgrande af allmänhetens upplysning, eller svärma i derna fråga? Hvilka äro de ,innehållsrika uppsatser, som hon sjelf meddelat i detta ämne? de uppmaningar. hon uttalat till alla, gom vederbör, att icke lägga döförat till för landets behof? Jo, hon har för några dagar sedan (JM 71) upplåtit sin mun och förklarat, att Sverige är vandt vid att nkonungens rådgifvare yttra sig för fosterländska och verkställbara förslag, samt motarbeta opraktiska hugskottse. Och i omedelbart sammanhang härmed har hon gatt en antydan af sin öfvertygelse, att regeringen icke ens önskar att, med förutsättning aj det nu på ständernas bord hvilande förslagets fall, lemna hela representationsfrågan å sido. Vi veta icke huru mycket det må vara tilllitet. att här läsa mellan raderna. Mången har åtminstone vid läsningen häraf lika med oss frågat sig: Skall detta så förstås, att regeringen sjelf anser äfven det nu hvilande förslaget för ett af dessa opraktiska hugskott, som hon bör motarbeta? Eller hvarföre förutsätter icke den tidning, som här uppträder såsom förande regeringens talan, åtminstone möjligheten äfven af förslagets antagande? Hvarför arbetar hon icke derför? Hvarför kastar hon redan yxan i sjön? Hvarför talar hon endast om regeringens förmenta önskan i händelse af förslagets fall? Och hvad innebär denna önskan i sjelfva verket bakom den obestämda frasen, att frågan icke skall lemnas å sido? Kanske finna vi förklaringen längre ned. Vi erfara åtminstone der, hurusom tidningen vet, att det hvilande förslaget kommer att möta stort motstånd äfven hos adeln, och att det anses hafva gått längre än adeln vill gå, då det föreslår sjelfskrifvenhetens borttagande och adelns utseende genom val inom sig, — såsom tidningen något suddigt (ordet är hennes eget) uttrycker sig. Skulle derföre förslaget talla — läser man vidare i Svenska Tidningens ledande artikel i detta ämne — sä anse vi det vara af allrastörsta vigt, att frågan icke derföre faller, och att konservativa, säväl segrare som besegrade, hafva på fickan förslag, hvil-ka, gående i samma syftning som grefve Lagerbjelkes, nemligen att sammanföra ständen, förenkla arbetsordningen och inrymma orepresenterade, derjemte bibehålla adelns af vissa vilkor begränsade sjelfskrifvenket.v Således ånyo en förutsättning af förslagets fall, men här åtminstone åtföljdt af ett bestämdt förslag att vid denna förutsedda händelse bära på fickan. Och hvem kan väl söga, att icke detta förslag är praktiskt, eller fosterländskt, eller verkställbart? Det har förmodligen således alla de egenskaper, som göra det förtjent att understödjas af konungens rådgifvare. DEN ADELIGA SJELFSKRIFVENHETENS BIBEHÄLLANDE! 8e der således den frukt af ett fyratioårigt sträfvande för en representationsförändring, som Svenska Tidningen ställer i utsigt för Svenska Folket! Se der på andra sidan föremålet för denna tidnings uppmaningar till vederbörande att icke lägga döförat till; se der med andra ord målet för de utomordentliga ansträngningar, för de uppoffringar på faderneslandets altare; till hvilka bon anger sig behöfva med sina tryckningar, ryckningar, knuffar och puffar, (ty rör jag dricker är det rätt, — icke så?) ur deras försoffning uppskaka dessa statsmän, hvilka bon sjelf skildrar såsom de der xi den politiska sömnen se staternas bästa och lyckligaste tillvaron, med åtföljande lata religiösa och politiska tro, såsom förmånligaste jordmån för försoffande läror, — män, hvilka icke lefva för någon annan framtid än den, som skänker goda kronans kakor för deras herrar söner och goda giften för vuzna döttrara!. Och i sanning! Man kan ingalunda neka, att ju den lockmat, Svenska Tidningen här framhåller för dessa slags statsmän, synes vara väl anrättad för att omsider förmå dem att öfvergifva sin lättja — i att understödja den tidning, som är så mån om att bevara kakorna åt deras herrar söner. Ty låtom oss höra vidare! Sjelfskrifvenbeten skulle bibehållas, väl till förståendes, endast hegränsad af vissa vilkor. Och dessa vilkor? De lyda exempelvis: antingen fast egendom af minst 20.000 rdr bko taxeringsvärde — eller ock innehafvande eller innehafd minst kaptensbeställning på stat, eller annan militär eller civil befattning af motsvarande rang — eller akademisk lärdomsgrad, eller examen till befordran inom generalstaben, artilleriet eller ingeniörkårenn. Adam Buff; hon ansåg honom vara den rätta mannen för sig sjelfj och det var blott tre månader efter det Buff inträdt i huset såsom den lilla gossens filosofiske informator, som han blef sin elevs moders laglige ledsagare och läromästare. Omkring en fjorton dagar Jan hullanat dag hv Hatlor halt Af nde de