STOCKHOLM, den 4 April. Man envisas att tillvita oss den tankenv. att representationsfrågan borde uteslutas ur räkningen bland de frågor, för hvilka man kan vänta ständernas uppmärksamhet vid nästa riksdag. Ty så lyder nu anklagelsen. När man icke uti våra ord kan finna tillräckligt stöd för den orimliga beskyllningen, så söker man likväl inbilla sina läsare, att sådan vore väl ändå ungefer vår tanke. Man nekar icke egentligen, att både ständer, folk och regering allesammans hatva det gemensamma felet att vara något makliga och att sakna inneboende lifaktighet; man bestrider icke, att vi svenskar gerna behöfva en yttre påtryckning för att komma till någon större verksamhet, och man erinrar till och Med sjelf om publicistens pligt att motarbeta detta tröga lynne. Men nör vi från vår ståndpunkt anmärka det ringa deltagande, som för tillfället spörjes hos nationen för representationsfrågans utgång vid den förestående riksdagen, under uttrycklig erinran att denna fråga dock vore den vigtigaste af alla, som föreligga riksdagen till behandling, och när vi på samma gång beklaga den på sambällets höjder rådande likgiltigheten för de många vigtiga reformerna i vårt lagverk, hvarpå nationen redan länge förgäfves väntar, då heter det att vi tillhöra den politiska sida, der man icke anser sig kunna framgå utan ptryckningar, ryckningar, knuffar, puffar och orox, och att vi, när luften icke vore gynnande för dylika rörelser, kastat yxan i sjön. Och när vi åter påminna, att representationsfrågan svårligen lärer af rikets ständer lösas i öfverensstämmelse med nationens verkliga önskningar utan inverkan från en starkt uttalad opinion i landet, och i sammanhang dermed framkasta en vink om den inflytelse en å nyo upplifvad verksamhet inom reformsällskaperna kunde hafvai detta afseende, erinrande hurusom det var 1848 års reformsällskaper, som då gåfvo lif åt representationsfrågan, sedan den redan ansågs nedmyllad af representationskomiten, då utpekar Svenska Tidningen dessa gällskaper och deras ledare såsom ett slags fridsförstörare, orostiftare och anställare af ingenting mindre än blodbad. Å nej — heter det i dagens blad — vi glömma det visst icke, att det var dessa reformsällskaper, gnTISOEE ESSER SAD APETIRE LK ETT RIAA YTA