Aftonbladet – 2 april 1853, sida 3

till San Francisco, den andra till Oregon-staden: Telegrafen kommer utan tvifvel att få auktorisation af denna kongress. Enligt nu föreslagna kontrakt skall den på den lämpligaste vägen sammanbinda Mississippi med Stilla Hafvet, skall ledas under jorden, hafva stationer på hvar 100:de mil (omkring hvar sjunde svensk) och vara färdig på 18 månader. Dessa två förslag äro af ofantlig vigt för bevarande af vår nationella enhet. Man kan knappt vänta att ett halft dussin stater kunna växa upp på kusten af Stilla Hafvet, bli mäktiga genom ofantlig handel på detta gränslösa haf och rika genom de vestra bergens guld, och likväl existera såsom integrerande delar af en stat, hvars styrelse är på tretusen mils och trettio dagars afstånd. Entvärbana öfver hela kontinenten skulle flytta San Francisco och Oregon-staden inom sex dagars resa från Washington, och telegraflinien skulle tillintetgöra alla afstånd i tid och rum. Dessa två stora kommunikationslinier skulle för alltid sammanbinda våra Atlantiska, Mississippioch Stilla Hafs-besittningar. Dessutom skulle jernvägen förverkliga en stor kosmopolitisk tanka. Den skulle till bälften förkorta afståndet mellan Vestra Europa och Östra Asien, den skulle förändra banan för den stolta ostindiska handeln, flytta China och Japan inom civilisationens sig ständigt utvidgande krets, och befolka och hyfsa denna stora del af vår egen kontinent, hvarifrån nu intet ljud höres utom buffelns bölande och Indianens vilda tjut. Utom dessa två åtgärder har mycket blifvit taladt i vår nationalförsamling om en kanadensisk reciprocitetsbill, hvarigenom för de flesta artiklar fullständig frihandel skulle komma att införas mellan Förenta Staterna och de brittiska besittningarna på vår kontinent. Det ser dock ej ut som denna bill skulle gå igenom under innevarande session. Cvå nya territorier, frön till nya stater, hafva blifvit bildade, Nebrasca och Waskington, den förra belägen i norr och vester om staten Jowa och den sednare norr om Columbia river i Oregongebitet. Dessa fylla antalet af våra territorier till sex. Tre af dem, Nya Mexico, Oregon och Utah, komma sannolikt att redan under nästa kongress upphöjas till rangen a! stater. Mycket af denna session har blifvit förödt med prat. Vi äro ett stortaligt eller åtrumstone mycket talande folk. Små barn orera t våra allmänna skolor som unga ciceroner; ynglingar diskutera i debatterande sällskaper de vigtigaste frågor, och vuxna män utgjuta sina tankar från alla predikstolar, katedrar och tribuner i landet, och öfver alla möjliga ämnen. Ja, så djupt är denna vana att aldrig göra något ut:n att tala om det, inplantad hos Amerikas folk, att icke en gäng qvinnorna derifrån göra ett undantag. Vi hafva nästan dagligen fruntimmers-sammankomster i al:a möjliga angelägenheter, der qvinnor bestiga tribunen med lika mycket behag och utveckla der ofta lika mycken vältalighet som männen. En fremling som besökte vårt land och blefve vittne till den dagliga utöfningen at vår talarkonst, skulle ganska naturligt föreställa sig att vi äro ett folk af storpratare som tala mycket och göra litet. Men vår korta bana som nation har tillräckligt bevisat att vi kunna handla lika väl som tala. Edra läsare hafva sett att hertiginnan af Sutherland och några andra engelska damer för några veckor sedan skickade en adress till Amerikas damer angående slafveriet, en inrättning, som alla våra upplysta medborgare känna såsom en olycka, men som vi sjelfva icke veta huru vi skola bli af med. Mrs Tyler, vår expresident John Tylers fru, har beredvilligt åtagit sig besväret att svara derpå och försökt att säga några skarpa och bittra sanningar. Hvar och en här sög straxt att detta dokument ej kom från fru Tyler sjelf, — som har sitt förnämsta snille i fötterna — utan från hennes man, förre presidenten. Detta är ett författarskap som beklagligtvis gör vårt land föga ära, och endast några få ursinniga slafverivänner kunna gilla eller ursäkta det. Vår nya president, som nu snart skall installeras, synes hafva haft svårt att bilda sitt kabinett. Det demokratiska partiet sönderfaller i två delar, konservativa och radikala, eller som de kallas i staten Newyork, Hunkers och Barnburners (smulgråtar och ladubrännare). Den stora skiljaktigheten mellan dem är i slaftrågan, ehuru de radikala, som kalla sig Unga Amerika, i allmänhet bättre sympatisera med detta rastlösa tidehvarfs behof i alla riktningar än de konservativa. Båda dessa riktningar äro representerade i den nya presidentens kabinett, men med någon öfvervigt åt det radikala hållet. För några veckor sedan var mr Pierces bostad i Concord så öfverlupen af pilgrimer bland de ledande statsmännen at de båda partierna, att den verkligen hade utseende af ett politiskt Mecca. Sveriges vänner här glädja sig att höra, att J ändtligen infören jernvägssystemet i edert nordliga land, och att inom några år ett jernbansnät skall sammanbinda de särskilda delarne af Skandinavien. Det finnes inga kraf-fö tigare främjare af civilisationen än jernvägar och telegrafer (om ej allmänna skolor), och när Sverige blir välsignadt med dessa tre ting — allmänna uppfostringsmedel, frihet att dyrka Gud efter sitt eget samvete, och omfattande och billiga kommunikationsmedel, — är jag öfvertygad att det folk som frambragt Linng, Berzelius och Ericsson, snart skall intaga sin rätta och tillbörliga plats bland jordens nationer. Och det finnes mångai demma vestra del af verlden, som börjat med deltagande blicka öfver på edert polariska folk. Personer som hört Jenny Lind, som lärt känna den milda och genialiska Fredrika Bremer, personer som studerat Swedenborgs, den stora teologens och tänkarens gigantiska andliga arbeten, personer som med deltagande följt HW AE RR RR ER e—QR ARA rt 4 Pm mm BB -F M AA AA 2 ÖA ty AQ QQ — RR M Ar Xr RA MM OR mR MÅ i. —