Aftonbladet – 2 april 1853, sida 2

raktande bland hvad slags folk dessa hundar stundom äro uppfostrade. Nu var förhållanlet att fru Blacks mops var vida beryktad för sin skönhet och sin argsinthet; alltsedan dårskapen föddes till verlden har aldrig någon efvande varelse så högmodats öfver sina långa 5ron. Derföre, då Buff framräckte tårtbiten, hågkom hunden den skada som tillfogats hans svans och började skälla alldeles urginnigt. Hr Butler, som såg först på hunden och sedan på Buff, yttrade till den sednare: Timeo Danaos, et dona ferentes.n (Jag fruktar Danaerna, äfven när de bringa skänker.) Nå hr Buff, reta honom intex, sade fru Black; jag kan icke svara för honom då han blir uppretad.s Vi skola bli de bästa vänner i verldeny, sade Buff, som fortfor att söka muta hunden med sina läckerheter. Men fastän, såsom vi nyss hade tillfälle nämna, Adam var hundobservatör, så kände han dock icke graden af dessa djurs hämndlystnad. Sålunda fortfor han att truga och truga med sin tårtbit tills hundens ögon började lysa likt ett par topaser, och skallet blef allt mera hest och missljudande af raseri. Det var endast ett ögonblicks verk; men då Adam i sin välvilja ämnade pina in biten mellan det lilla ursinniga djurets långa hvita tänder, så rusade det, såradt af denna nya förolämpning, plötsligt framåt och bet Buff i köttigaste delen af armen. Adam sprang upp, men qväfde den mustiga ed som höll på att halka öfver hans läppar. Hr Butler blickade orolig på den gårade och läkaren frågade mildt: Bet han er verkligen, min herre?? . Jag visste det skulle så gån, sade fru Black, i det hon lät sin favorits långa öron glida genom fingrarne. (Slutet följer.)