Aftonbladet – 2 april 1853, sida 2

Buff lemnade tvärt hela bundslägtet åt sitt skiftande öde och följde genast Butler till matsalen, der han fann en ny gäst uti husets läkare, som fru Black nödgat att stanna qvar ill middagen. Hr Butler, fastän filosof, åt middag preciet som en vanlig menniska; och ehuru Adam Buff visat sig vara en utomordentlig man under andra omständigheter, så skiljde han sig dock vid bordet föga från de öfriga gästerna. Man samtalade föga under måltiden, och denna var på det hela taget icke intressantare än vanligt. Herr Buff, var god och räck mig litet potates. Minsann, de här se mig icke ut att vara särdeles utsökta, och hvad artikeln potates aAngåre, yttrade filosofen hr Butler, så tål jag ingen medelmåtta. Rätt, ganska rätt, min herre,, sade Adam Buff, och tillade sedan med en sträng blick: en potates, herre, liksom Caesars maka, får icke ens vara misstänkt... Mången domare, känd för att imponera på sina åhörare, har afkunnat en dödsdom med mindre högtidlighet än Buff inlade i sitt omdöme om potates. Men för att göra Adam rättvisa måste man anmärka att han var en af dessa sällsynta män, som genom sitt sätt upphöja och gifva värdighet åt hvad helst de än nedlåta sig att vidröra. Låt Buff tala om kräftor, och han skall se så stolt och vigtig ut och yttra sig med sådan klingande vältalighet, att det skulle blifva omöjligt att föreställa sig hans kräftor mindre än annat folks hummer. Sedan bordet blifvit afdukadt gaf Buff efter litet af sin filosofiska stränghet, och i ett anfall af godt lynne räckte han en bit mandeltårta åt mopsen, Som satt nedanför bordet omedelbart framför sin matmoder. Hunden är ett ädelt djur, säga naturforskarne. Det Iges dock många undantag från regeln, hvilket heller icke är att undra på, då man tar i be