Aftonbladet – 31 mars 1853, sida 2

, natten. Äfven inom trons gebit får himlen mycket af sin serafiska salichet genom konrasten mot oseligaetens ing. Både i nauren och konsten, ju närmare vi kunda bringa jessa båda motsatser. — ljus och mörker, skönhet och fulhet — tillsammaneg, degto starkare är vår känsla af det sublima. Jag har cke sett, och jag tviflar på at Europa kan uppvisa i en så nära förening två sådana stridiga karakterer af ödslighet och fruktbarbet, vildbet och civilisation, som de, hvilka komma den oförberedde nykomlingen atthäpna, när han vägat sig ini denna labyrint af kalla, sönderslitna granitberg, som blicka så hotfullt på främlingen från den södra kusten af Östersjön, — och nu vrider rorsmannen plötsligt på hjulet, och han kastag på en gång i famnen på ea grönskande yppighet, hvarmed naturen endast kläder sina älsklingsplatser, och ser detta strålande, inbjudande leende, som välkomnar honom till en af de älskligaste menniskoboningar. Stockholm har såsom landskap betraktadt blifvit erkänd medtäflare till Konstantinopel, Genua, Neapel och Edinburg, men Stockbolm; om också i afseende på sitt inre underlägset hvilken som helst af dess rivalinnor, eger dock i dens ögon som kommer från sjösidan, en fördel soma skall ställa denna sad oupphinneligt högt öfver dem alla — fördelen af en öfverväldigande kontrast. , Om jag skrefve för engelska eller för oinvigda ögon, skulle jag finna det vanskligt att beskrifva den underbara och magiska inflytelse den erfar, som för första. gängen letar sin vilsna väg genom denna: vilda ödslighet af ovänliga klippor, till de gyllne riken som de innesluta. w Med sinnet ännu nedtryckt af det dystra sceneriet omkring honom, och nästan darrande att den sköna synen somlockat honom i dessa aordliga farvatten skall upplösa sig som en hägring, flyttas den öfverraskade frerolingen i ett ögonblick från kala klippor till frodiga höjder, från vild vanskaplighet till menniskovänlig skönhet. Den. måste i sanning hafva ett hjerta af sten, eom med någonting min dre än hänryckniog kan skåda detta rika yppiga landskap, som förenar hela majestätet af en bergsbygd med de vekare behsgen af skuggrika emå bostäder och en mångfald af löfrikedom, och som öfver de genomskinliga vågorsa som rulla mellan de romantiska stränderna utbreder Stockholm i hela dess skönhet med dess offentliga byggnader, resliga tornspiror och ädla konungaslott, allt detta framträdande eå till sin fördel, att det vid första anblicken just tyckes vara en palatsernas stad. Svenskar! J ären stolie, och rättmätigt stolte öfver eder förtrollande hufvudstad; men varen förvissade att eburu högt j sjelfva än mågen värdera den, har den icke mindre behag för en främlings öga, särdeles om denne frösaling skulle komma från Britanniens rosengård, der naturen, ehurn ljuva dees skänker än må vara, icke är van att slösa med detstorartade och det sublima. Ack att det skall vara något ruttet i alla jordiska ting. Naturen ensam är fullkomlig i allt hvad hon gör. Men må vandra i Djurgårdens parker eller klättra upp för dess mossiga. höjder, och hvarje glad väntan dess sköna stränder uppväckte, skall bli mer än tillfredsställd. Icke så med dess artificiella rival. Den ståt här utvecklas åt vattensidan har icke beredt främlingen på de illa bygda husen, de krokiga gatorna och de stinkande gränderna genom hvilka han kringirrar när han gär ut för. att bese staden. Det är eannt att det finnes statyer af artistisk förtjenst, byggnader af arkitektoniska anspråk, gator — på norr — af obestridlig symmetri, men det oaktadt väcker intrycket af det hela en ganska afgjord snopenhet. Utsidan lofvade något vida öfver medelmättan, det inre står långt under de vanliga fordringarne på större europeiska städer. Det är nägonting i Stockholms byggnadsart bknande hvad jag tror mig hafva upptäckt i dess invånares klädgel och bostadsinrättning, en kärlek för yttre grannlåt, som ofta illa uthärdar granskningen af ett alliför uppmärksamt öga. Kärleken för det prydliga är en naturlig och förädlande böjelse. Allt som tjenar att försköna antingen menniskan. eller hennes boningsorter är en källa till upphöjd njutning för hvarje betraktare. Men när denna granna utsida är substitutet,i stället för omklädnaden åt hennes mera värdefulla välbefinnande, då har egaren, ehuru mycket det kan behaga främlingen, köpt sin förmåga att behaga till alltför dyrt pris. Så kunde Stockholm kanhända med tördel hafva användt en del af de summor, som nu blifvit bortslösade på mera framstående föremål, på mindre prunkande, men mera gedigna och allmännyttiga anordningar. Jag talar nu endast om de första intrycken. Resultatet af sex fattiga dagars vistelse i denna de sju öarnes stad, — sex dagar, hvaraf den drygaste delen tillbragtes på utfarter utom staden, icke af mitt fria val utan af nödvändighet. Ty så lockande än nejderna kring Haga, Rosendal och Drottningholm må vara, vet jag ej-om icke de gamla gränderna och förglömda vråroa af en sådan stad som Stockholm, skulle ega:-ännu större lockelser. Men det fanns ett oöfverstigligt hinder för slla sådana vandringar. I min uppfostran hade en väsentlig konst blifvit alldeles bortglömd, nemligen voltigeripgekonsten. Ovan följaktligen att balansera på spetsen af en kon, misslyckades jag jemmerligen i alla mina försök till förflyttning öfver des koniska : vinklarna at. dessa grysmma gatstenar, hvilka tyckas ämnade att gifva Stockbolmsboarne tillfälle till en daglig botgörelse. Mitt enda alternativ när jag lemvade mitt horr än