Aftonbladet – 31 mars 1853, sida 1

fästade vid hvarje qvist. Och der; vidljude af indianska trummor, låten honom se hun i gröngräset förlusta sig ynglingar och flicko iklädda nyplockade drägter, ty i-Cerra Duid: är skjortan gemensara för bäda könen, och dess röfre öppning framsläpper hufvudet oci genom tvenne hål på sidorna utträdas ar marna!l Är ni uppstigen ännu, herr Buff?, hörde; en röst utanför dörren. Stig in, svarade Adam, uppväckt af der frågandes stämma. Dörren öppnades och en torr, gulaktig ma trona om sina sextio år inträdde, På henne fullkomliga trygghet och sjelfbelåtenhet kund man tydligen skönja att hon var värdinna på stället. Var ni och såg på eldsvådan i nat herr Buff? frågade fru Nox, en aktningsvärc bagares efterlemnade enka. Jag hörde sprutorna, svarade filosofen. Himlen såg ut gom på yttersta dagen, yttrade vördinnan. Den var röd,, anmärkte Adam. ,Stackars. menniskor!: och fru Nox stod vid sängfötterna, vred händerna och blickade medlidsamt på herr Buffs näsa och kinder, der de rubinröda stucko af mot den hvita ring söm sängfilten bildade kring dem. Blefvo många innebrända?. frågade Adam med en lätt hostning. Man vet inte ännu — men så mycken egendom som gått förlorad! Två sockerbruk, så ett destillatorsverk, och dessutom en pantlånares magasin. Förlorat rubb och stubb — för efter hvad det säges, var ingenting försökradt, yttrade fru Nox. : ,Verkligen mycket ledsamt; men det är så verldens gång, fru Noxs, anmärkte Adam med berömvärd resignation. aJa er så visst, så är det herr Buffr, instämde värdinnan och suckade,