Aftonbladet – 30 mars 1853, sida 2

din kränkta ära, min bästa bror! — På hvad sätt? — Om vi skulle hvissla ut honom? — Ja, det vore ej så dumt, han är ej rätt säker i sitt spel i dag, låt oss försöka. Den skådespelare herrarne utpekat under namnet Saint-Clair, hade sedan lång tid varit en af de utmärktastå i Paris; men genom en af dessa alltför vanliga nycker inom tea-! tersalongen, hade hopens beundran sedan någon tid vändt sig till en debutant, och SaintClair såg sitt rykte falla för hvarje dag. Af grämelse öfver denna oväntade ogunst hade han farligt insjuknat, och denna afton uppträdde han för första gången efter några mänaders frånvaro och man kunde lätt märka att detta återuppträdande var för honom lika pinsamt och obehagligt som en debut. Också, vare sig att sjukdomen hade försvagat honom eller ock rörelsen beröfvat honom sina vanliga krafter, nog af, man märkte i hams spel en slags brydsam förvirring och slapphet. De Mercourt och hans vänner begagnade hvarje tillfälle för att göra den öfriga. publiken uppmärksam härpå, genom ogillande åtbörder. Ett doft mummel uppstod snart i salen; Saint-Clair, förvirrad, ville åter en gång försöka utveckla den eld och den kraft, gom förr alltid försäkrade honom om framgång, men den synbara. bristen på lugn orsakade öfverdrift i bans spel. Däå steg ogillandet, blandadt med åtlöje; aktören alldeles utorb sig stadnade tvärt i sin roll: hvisslingar ljödo! Mercourt applåderade och brast ut i ett flatskratt. — Be så, nu äro de i farten, sade han, få nu se huru Saint-Clair reder sig från saken. — Se, huru blek han är, utbrast Paul, som rest sig, rörd af medlidande. — Vanlig skådespelarlist, svarade Seroy; han har bara torkat af sig sminket. — Men han kan ju knappast stå. — Det är bara ett försök att beveka publiken; ban vill att man skall applådera honom. — Se, se, han vacklar. Saint-Clair föll också verkligen afdånad mot en af sina kamrater; desse skyndade nu att bära ut honom. — Det är en man som ni dödat! gade Jo:seph upprörd. och ond, — Åh prat! svarade de Mercourt; den der sortens folk äro vana vid förödmjukelser. ; Derpå vände han sig till Bertaut och tilläde: oc Skola vi ej gå och sluta vår afton hos Fillimore, der kunna vi ju få oss en midnatsImållid och irifta nå måsta viner