Aftonbladet – 30 mars 1853, sida 1

FOLK SOM ROAR SIG. NOVELL AF E. SOUVESTRE ?), ÖRVERSÄTTNING FRÅN FRANSYSKAN. Godard som syntes vara sällskapets arrangör föreslog enklingsleken. Det underhandlades väl en timma härom. innan man kom riktigt öfverens; alla syarade. att de ville som .de andra ville, och ingen xörde sig ur fläcken; elutligen slötosig dock de bäda vännerna till grosshandlaren, och man fick leken i gång. När man sprungit en god stund, tog Godard Paul afsides. — Hvarför springer ni alltid efter mamsell Duhamel? frågade han bonom sakta. — Emedan hon alltid är efter de andra; svarade den unga mannen. — Akta er, ni skulle kunna härigenom komprottera henne. — Jag? — Fru Durand har redan fällt några skämtsamma utlåtanden härom, och hon är familjen Duhamels dödliga fiende. — Hvarföre det då? — De båda fruarne ha giftvuxna döttrar. — Nå då ska jag hädanefter endast springa efter den der stora )jushåriga mamsellen, återtog Riaut. — Var försigtig med den saken, min vän; hon är förlofvad med lilla Armont, som är svartsjuk, värre än en turk, och han skulle bums börja gräl med er. — Hvad är då att göra? frågade Paul, nedslagen. — Inte visa någon företräde, svarade Godard. — Men hör på, tillade han, tvärt afbrytande samtalet: räla icke Durands och Duhamels derborts, inte annat jag kan förstå. En träta hade verkligen uppstått. — Det var er dotter som knuffade ikull sa, utropade fru Duhamel bittert. — Sä snarare att det var Rosa som knuffade i kull min dotter, svarade fru Durand. — Jo, se nu på flickans klädning. — Än min flickas krage då. — Adele är så fasligt bafsig. — Och Rosa bör sig alltid så klumpigt åt — Jag borde ha kunnat förutse ett sådant der obehag. — Jag var säker på att någonting sådant der skulle hända mig — Låt oss gå hårirån, min gosse, sade fru Duhamel till sin man, — Låt 085 gå, min gubbe, bifogade fru Durand och fattade tag isin mans and. De båda männerne reste på big litet förbryllade; och man ville försöka att göra invänd) Se Aftonbl. J4 69 och 70,