Aftonbladet – 30 mars 1853, sida 1

länge, till dess man hunne att göra en förteckning på summan, så-att den kunde Qvitteras. i: ; — Herrarne ha, förmodar Jag, redan bestämt hvar herrarne ämna placera dessa pengar? frågade affärsmannen. — Inte ännu, svarade Joseph. — Jag tror mig allt kunna ge herrarne anvisningar, återtog Bertatt: ; ; , Och han började derpå att uppräkna ett helt dusgir företag; i det han synnerligen rekommmenderade dem ett nytt rön i åkerbruket, för hvars genomdrifvande han var mycket intresserad. De båda vännerna sågo litet rådlösa på hvarann. — Man borde känna affären i dess deteljer, anmärkte Poincy. — Hvad det beträffar, svarade Bertaut, så kan det lätt gå för sig. Jag ger i morgon en middag för några af mina vänner, och bland dessa herrar befinner sig äfven chefen för det företag jag rekommenderar; om herrarne skulle vilja göra mig den äran, kunna de 33 få alla upplysningar de önska sig. Joseph och Paul ville förebära åtskilliga ursäkter. — Herrarne få ej vägra, återtog Bertaut; middagen skall bli ganska treflig. Jag ser endast unga karlar af den högre societeten kos mig: lejonen från boulevard de Gand, Erneste de Mercourt, hvars morbror är pair af Frankrike; Henri de Seroy, som har de vackragte hästar inom hela vår goda stad Paris; Armand Lambel, Grisiers skic ligaste elev och som ibland vid lediga stuader skrifver i tidingarne. Ni skall, mina herrar, göra bekantkap med nittonde århundradets epikureer. — Vi skola då ha nöjet komma, svarade aul, som ännu ej förlorat hoppet att träffa å menniskor, hvilka förstodo konsten att nöjamt fördrifva tiden i sysslolöshet. Ju vr pe be RN antog hans bjuding, sade Joseph när de voro-åter på gatan. br Hvarföre det då? vin — Huru skola vi. kunna skicka oss inför ylika fina herrar, vi som inte alls förstå-oss å stora verldens skick och vanor. — För tusan! Vi få väl dra oss ur spelet å samma sätt som borgargardet vid paradengar, svarade Paul; vi göra efter som vi see andra göra förut, r Men vi måste vara klädda efter nyaste rod.