Aftonbladet – 29 mars 1853, sida 2

Paul på Josephs svullna handled; båda två skakade samtidigt på hufvudet. — Det är detsamma, Poincy, men sådana ler nöjen skulle allt bli tråkiga i längden; lå ville jag hellre återtaga mitt gröna försläde och pappersmössan. — Det är allt sannt, sade Riaut med grubblande mine; kusin Gauchon och hans Vänner äro allt för mycket jvarta sällar för mig. — Det behöfs måhända äroår för att sätta sig in i konsten att göra ngenting, invände Joseph; vi arbetare förstå oss ej på ett dylikt handtverk, i stället för att oa Big bli de ju lika oskäliga djur; räntejagare äro måhända mera förnuftiga i valet af nöjen. — Ja, vi måste gå att uppsöka Godard, sade Paul; han har alltid varit. välmående, nan bör veta roa sig, han. — Men äro vi väl illräckligt rika för att umgås med honom? — Vi få väl se. — Nå så kör för det, då! sade Poincy. IV. Herr Godard bebodde vid gatan Royale ett us som. han sjelf egde; han var en man af ingefär fyratio års ålder, som hade dragit sig undan affärslifvet, sedan han vunnit på lyckiga spekulationer en betydlig förmögenhet. Vän af nöjet, det han uppfattade i handelsstil och behandlade med samma ordning som sina affärer, förde han ett ungkarlslif son ansågs mycket angenämt. : Joseph hade från herr Provost medfört ettrekömmendationsbref lill nämnde grossör, och då denne deraf fick veta, att de båda unga männen nyss fått ett större arf, emottog han dem vid deras besök med den hjertligaste välvilja: Sålunda, då Joseph talade om den önskan han hade att sosätta sig i Paris och lefva der på borgerlig fot, tillbjöd -han sjelfmantide -båda -vännerna ina. råd och sitt beskydt, . — Jag ser:hos mig; sade han: till dem, en