Aftonbladet – 29 mars 1853, sida 2

bon skylla sig sjelf; hvarför skall fattigt folk gifta mig? Jag har åtta tusen livres ränta, jag, och jag anser mig ändå ej ega tillräcklig förmögenhet för att sätta hushåll såsom det egnar och anstår en gift man. Olyckligt vis finns, det ,ingen utväg att tala förnuft i menniskor, som hellre kasta ut sina pengar på nöjen än de vilja sätta in. en styfver på sparbanken, Men ursäkta. mina herrar, det är tid att vi nu bege oss i väg; vi skola först in till herr Dubamel, der sällskapet samjag. Största delen af de inbjudna voro redan anlända och man började att knota litet öfver berrarnes dröjsmål. :Godard presenterade de båda vännerna, : och en qvart timme förgick under helsningsceremonier. Familjemödrarne frågade helt sakta Godard om Joseph och Paul voro i det cas att de kunde försörja en hustru, och då han besvarade frågan jakande, gåfvo de sina döttrar förstulet betydelsefuila blickar, så att dessa drogo på handskarne och höllo sig mera raka. Man öfverlade en halftimma om man skulle taga hyrvagnar eller omnibus; omsider blef det beslutadt att man skulle gåtill fots. Ungherrarne spände upp sina paraplyer för att skydda sig mot solen, och fruntimren gingo bredvid, fasthållande sina hattar med händerna, på det de ej skulle blåsa af em. Man ankom slutligen till denna slätt af buskar eller .små träd, genomskuren af dammiga gångar och öfversållad med målade baracker, som Parisarne gifvit det stolta namnet af Vincennerskogen. Det var omöjligt att i den härjade småskogen finna en nog stor gräsplan för sällskapet att makligt hvila sig på; hvarför nägra fingo nöja sig med att sätta sig På sin näsduk inom en uthuggning at hagtornsbuskar af hvilka blott stammarne funnos qvar. (Forts.)