nes brorson, anhäller jag att ni vidtager alla nödiga mått och steg, för att göra edra rättigheter gällande, emedan herr Poincy afsick med döden utan bröstarfvingar. Jag kan ännu ej uppgifva totalsumman af arfvet, emedan man ej hunnit afsluta inventariet ; likvisst vill jag underrätta er, att herr Poincy har lemnat i mina händer, kort före sin död, en: summa: stor tjugutusen francs. Med fullkomlig högaktning, har äran o. s. v. Rivel, notarie.a Joseph hade börjat brefvet med temligen liknöjd stämma; men alltsom han framskred läsandet, började hans röst så småningom att darra; slutligen, då han kom till de tjugo tnsen francs, som skulle bli hans, stannade han tvärt med ett utrop af högsta bestörtning. — Var han således verkligen din farbror? frågade Paul, nästan lika upprörd; — Han var min farbror, utropade Poincy. — Är du riktigt säker derpå? — Så visst som att jag lefver; jag såg honom då jag var en helt liten gosse . . Jag minns till och med att han ofta kom att äta qvällsvard hos oss; alla menniskor rodde att,ban var så fattig, men det tycks endast som han varit en gnidare. — Och du ir hans enda arfvinge? — Enda; Risut; de jugu tusen francs han efterlemmat, tillhöra nig. Paul uppgaf ett glädjerop och kastade sig om Josephs hals. — Nu äro vi rika, min gosse, sade denne, och svängde sin fuppersmfiesa i luften. — Rika? upprepade Riant; då kunna vwvi ju roa 085, så mycket vi vilja. — Ja, åtfanders med ooktryckarförklädet ! — Och kalikoärmarna! — Du skall få galoscher och nya rocken du önskade, Paul. — Och du skall köpa dig böcker i stället för att sätta sådana, Joseph. — Se-så, nu äro vi ju på kuskbocken, som du önskade, — Tack vare din farbror. —