sjuk mot -Joseph, var han stolt öfver sin underägsenhet, och den: gladde -chonoms. Poincy leremot, å sin sida, älskade Paul utan att nögmodas öfrer konomyheltoch hållet oegen nyttigt; han hade behof af vännens sällskap, så som en mor af sitt barns; han upplyste honom, gaf honom råd, bannade honom: till och Ra understundom; och Paul lyssnade zodsinnad och med full tillförsigt till Poincys förmaningar. Likväl, ehuru fredligt de båda arbetarnes vänskapsförbund än var, kommo dock ibland viesa önskningar att störa derag sällbet. Jo seph önskade sig ofta längre fristunder, Paul mindre arbete. — Rikt folk, de äro ändå bra lyckliga de, upprepade denne sistnämnde; för dem stå la nöjen lika Jätt till hands som. bokstäfver i vår kast för oss; de kunna indela sin lag alldeles efter godtfinnande. — Oberäknadt. att de äro helt och hållet gina egna retrar, tillade Joseph; att de kunna tala, läsa, spatsera när det behagar dem, under det att vi alls inte: få lefva för oss sjelfva; vi äro slott verktyget för en annans vilja. — Och letta uppretar dig ej? utropade Riaut, — Visst yckes det mig orättvist; men inte kan jag itgrunda hvarför den ena menniskans öde skall vara så, och en annans så; Gud vet bäst hur nan delar menniskornas lott här i verlden. — Det ärdetsamma, mumlade Paul, skakande på hufvudet; jag tycker att det är besatt deadt att en fjerdedel af menniskoslögtet skall sitta vagn och de tre öfriga fjerdedelarne skola blott vara till för att spännas för och dra vagnen! Om vi ändå fått wår plats på kuskbocken; men oss har vår Herre: satt vid sjelfva istelstången, så vi få hålla till godo med pisksmäliarna i första band, vi! FE . — Tålamod, upprepade Poincy, småleendey vem vet, kanske vi med: tiden blifva. milli