Aftonbladet – 24 mars 1853, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. En ohygglig tilldragelse inträffade nyligen i Glencove i Förenta Staterna. En domstol hade tagit sitt säte i ett försäljningsmagasin för att afdöma en förbrytelse mot lagen om handel med spirituosa, då, midt under sessionen, golfvet plötsligen gaf vika för tyngden af den talrika folkmassa som ditlockats af det allmänna intresse rättegängen väckt, och alla de närvarande, till ett antal af öfrer 100 personer, nedstörtade huller om buller i en källare af omkring 15 fots djup. En persson dödades på stället och tjuguen andra blefvo svärt särade; flere fingo armar och ben afbrutna; fem eller sex af de olyckliga sväfva i lifsfara, och aderton andra ha erböällit mer eller mindre allvarsamma kontusioner och blänader, men som icke synas lifsfarliga. Det säges att domstolen varit på förhand underrättad om byggnadens bristfällighet, och i det utlätande som juryn afgifvit med anledning af denna sorgliga tilldragelse, har den klandrat domstolen att icke ha förflyttat sitt säte till annat ställe, dä den blifvit underrättad om den fara den löpte i detta hus. — ÄFVENTYR BLAND LEJON I SYD-ÅFRIKA. Charles Barter meddelar i The Dorp and the Veldn: aVirgilius berättar om en ung hjelte, som under det han njöt bjorijagtens harmlösa fröjd hyste en liflig ätrå att möta ett lejon; men sjelfva Ascanius toråe mähända känt sig oangenämt öfrerraskad om han oväntadt befunnit sig framför fyra stycken sädana högdjur; och jag behöfver ej förklena min vän Barkleys mod, dä jag meddelar hans bekännelse, att han kände sig, sanningen att sägs, ipgenting mindre än komfortabel vid denna äsyn. Han var blott försedd med en enkel-bössa, och hars häst, en gammal skinkmärr, var icke egoad att ingå i kapplöpning med djurens konung, som lemnar den snabba antilopen bakom sig. Hans sinnesnärvaro öfvergaf honom dock ej vid detta kritiska tillfälle, och då han visste att hvarje tecken till fruktan skulle förvärrat hans vädliga belägenhet, höll han hastigt in hästen och stannade orörlig med ögonen fästade på sina fruktansvärda fiender. De trenne honorna lögo stilla under det den gamle mannetjes (Männehen), såsom holländarne förtroligt benämna honom, ett stätligt djur med läng svart man, på hvilket sidoroa bokstafii böljade af fett, stannade ett ögonblick, piskande då och då ryggen med svansen, utan att skrida af stullet; Barkey tänkte å sin sida ej på att öppna nägra fiendtligheter, och sedan detta stumma möte fortvarat några minuter, vek han af med sin häst och sflägsnade sig längsamt. Ingen rörelse förmärktes för att följa horom, och sä länge han kunde se stället urskiljde han de fyra figurerna, som efter allt utseende alltjemnt förblefvo i samma ställning hvari ban lemnat dem. På ätervägen fann han en död qvsgga, mindre än tusen steg frän värt tält. Vi lyckönskade vår vän att ka så lyckligt kommit undan, så mycket mer som dessa djur under samma mänad varit ovanligt rofgiriga.s — ErTtr EGET SLAGS SPÅR EFTER SIR JOHN FRANKLIN. I en till England ställd skrifvelse från Tromsö förliden vinster, meddelas att de från Spitsbergen ätervända norska fartygen medförde ett stort antal renhbudar, hvilkss öron voro uppklippta. Till förklsriog af denna besynnerliga omständighet, som eljest vore oförklarlig, har mau påstätt att dessa klippningar blifvit gjorda af folk som tillhörde sir Jobn Franklins expedition, hvilka fingade renarne på norra sidan af Spitsbergen cch lössläppte dem, sedan de sälunda märkt dem, för att på detta sätt gifva ett tecken om sig ät de personer, i hvilkas händer de möjligen kunde falla. Vi tillstä, säger Londons Athepeum, att denna förklaring förekommer oss mera sinnrik än sannolik. — DICKENS OCH ENGELSKA KANSLIRÄTEEN. I sin nya mycket lästa roman Bleak-House har den omtyckta bumoristen bland annat gjort de gamla inrotade missbruken vid kanslidomstoler (Chancery Court) till föremål för sina uddga anmärkningar. Dessa angrepp hafva dock, icke derföre att de äro oförtjenta, ty det kunde ingen engelsman pästä, utan derföre att de kommit just nu sedan lag-. stiftningen tagit saken om hard, framkallat ett genmäle i Standard af den utmärkte juristen lord Denman, hvari yttras följande: Nära tjugu är äro förflutna, sedan Boz först väckte allmänna uppmärksamheten genom sin skarpa iakttagelse och sin ut märkta framställnipgsförmöga. Under bela dennas tiderymd befunno sig kanslidomstolens missbruk på sin högsta höjd och uppenbarade sig för hvarje öga i förfallna hus, ödelagda landtegendomar, bjelplösa, sinnessjuka och brustna bjertan. Ansträngningar af aila slag gjordes för att afbjelpa denna domstols fabelaktiga missförhällanden, dock kunna vi ej påminna oss att i alla de tio eller tolf omfattande verk som bära Dickens berömda namn, hatva läst ett enda orå som