Aftonbladet – 24 mars 1853, sida 2

Svenska Jernhandteringen. (Slut från gärdagsbl.) Uti vår föregående uppsats hafva såväl oriktigheten af insändarens åsigter som olämpligheten af den föreslagna radikalkuren blifvit bevisade. Insändaren sjelf synes medgifva detta, i det han i sin sednare artikel säger sig sej hysa förkärlek för något visst beredningssätt; men, — tillägger han — om det ej är beredningssättet, så måste det vara priset, som hindrar afsättningens. Just så, det är priset; och för att kunna uppehålla detta och om möjligt undvika det beroende, hvari vi för närvarande befinna oss af de engelska stålfabrikanterna, hafva vi förordat traktaten med Frankrike. Det måste vara ett axiom, att omvägen till England endast gagnar det landet och att ju flera afsättningsorter finnas för en vara, desto lättare är det att afsätta den och det till det högsta möjliga pris. Ifrån England skrifves, att de jemna utbjudningarne af svenskt jern under nominalpriset utöfva en menlig verkan. Att så tillgått i sednare tider är bekant, men bevisar ej något emot svenska jernets qvalitet, utan blott att det felas afsättning. Ty icke kan man tänka sig att hvarken exportörer eller jernverksegare eljest skulle underbjuda hvarandra; och att det icke alltid är varans godhet, utan behofvet för tillfället, som bestämmer afsättningen, kan inhemtas bland annat deraf, att i England engelskt jern i pris stigit 100 proc., svenskt tysk-jern 12 å 15 proc., svenskt Lancashire-jern högst 3 proc., men den bästa qvaliteten — Dannemora-jernet — har ej undergått någon prisförhöjning och har således varit minst efterfrågadt. Men,, säger insändaren, England tillverkar årligen 2,200,000 och Sverige endast 145,000 tons jern; huru litet betyder ej då hela Sveriges tillverkning mot Englands, hvilken sednare dessutom, i följd af billigare pris och frakter, måste uttränga den förra från Frankrike ?, Enklaste vederläggningen af denna hypotes lemnar den nya frågan: hvarföre har det ej lyckats det engelska jernet att uttränga det svenska från sjelfva England? Jo derföre, att svenskt jern ensamt eger egenskapen att lemna ett godt, ja det bästa stål, en egenskap som alltid skall tillförsäkra det afsättning i England och som skall göra det bes gärligt i Frankrike framför allt annat jern, just emedan Frankrike tillverkar hufvudsakligen bättre qvalit gjutstål (ehuruväl för närvarande i ganska inskränkt qvantitet till följd af jernets dyrhet) och ej såsom England en stor mängd af ,Common qualityn, hvars förnämsta afsättningsort är Amerika. Kunde en tillförlitlig jemförelse göras mellan produktionen och konsumtionen at såväl engelskt som svenskt jern, så skulle man troligen finna, att behofvet af det sednare är proportionaliter lika stort som af det förra, eburu det hufvudsakligen användes till machindelar, plåtar för fartyg, rails m. fl. dylika behof, som snart hinna till en stor vigt, då deremot det svenska, ieynnerhet ståljernet, måste förarbetas till millioner synålar, stålpennor, urfjedrar och dylikt af föga tyngd. Engelska jernfabrikanten har derjemte den stora fördelen att snart