Aftonbladet – 23 mars 1853, sida 3

— Plats i bladet har blifvit begärd för nedanstående : Då väld och mord af sådan beskaffenhet och under sådana förhällanden, som hr expeditionskronofogden Bergmarks, till k. befallningshafvande i Skaraborgs län ingifna rapport, intagen i Aftonbladet N:o 51 den 3 dennes, sanningsenligt innehåller, i närvarande tid kan begäs, är det mindre underligt om en och annan föreställer sig, att den församling, deren dylik fasaväckande af vidskepelse och vantro föranledd händelse kunnat inträffa, nödvändigt måste vara i saknad af den undervisiing och kristliga själavärd hon har rätt att fordra af sitt presterskap. För en hvar, som icke har sig närmare bekant huru härmed inom Tengeruds församling sig förhällit och sig förhåller, torde, efter en sådan mörksens tilldragelse, detta kyrkliga samhälle i denna stund framstå såsom särdeles vanlottadt framför de flesta andra inom fäderneslandet.: Sjelfva rapporten om detta gräsliga mord kan i så mätto ge anledning till en dylik förmodan, som af densamma lätt skulle kunna . antagas, att icke allenast de personer, hvilka antingen af vidskeplig tro eller djefvulsk elakhet tillrädt det afskyvärda medlet och sättet för den sjuka hustruns äterställelse, utan ock de som mordet utöf at, äro inom Tengeruds pastorat boende, hvilket dock icke är händelsen. De till väldet rädande och tillstyrkande personerne äro boende: den ene i Främmöstad, den andre i Mellby och den tredje i Norunga pastorat. Af de personer äter som väldet och mordet föröfvat är endast Anders Olofsson boende i Tengeruds församling och Trökörna socken; den andre Anders Andersson i Kyrkås socken af Lekäsa pastorat, och den tredje i Mellby, men alla tre äro födde och uppfostrade i Mellby och hafva der njutit sin nattvardsundervisning. Till Trökörna har neml. Anders Olofsson och till Lekäsa Anders Andersson för nägta år sedan från Mellby inflyttat. Dä insändaren ansett för en pligt, att till br expeditionskronofogden Bergmarks rapport göra ofvanstående upplysande tillägg, angående de personers bemvist, som under vidskepelsens och vantrons beklagansvärda inflytelse tillstyrkt och föröfvat ett så fasansfullt väld och mord, är det längt ifrån honom, att dermed hafva velat framkasta den aflägspaste insinuation dertill att presterskapet i de församlingar, der desse afskyvärde personer, i yngre eller mognare är, erhållit sin kristendomsundervisning, med icke till börligt nit skolat skött sitt vigtiga kall, ty han känper allt för väl; hvilka oändliga svärigheter det haft och ännu har att besegra och till sitt rätta rum förvisa alla de fördomar, som hos allmänheten finnas inrotade och från far till son fortplantas. Ensam har presten i ärhundraden -stätt såsom folkuppfostrare — man mäste döck erkänna det och tacka Gud att tillständet icke är sämre än det är när map besinnar huru presten inom sjelfva kyrkan är ställd, och derjemte bebjertar, hvilka mäktiga hinder staten inom henne, medelst bränvinsbränningen, uppställt för äfven den mest nitfulle och verksamme man — och ensam står ban ännu med bäålverk till hinder framför sig och med mångfaldiga nedtypgande bördor och förlamasde bekymmer på hans skuldra lagde och öfver hans sinne hopade af dö kyrkans egne institutioner, hvilka med tläggande af veridsliga sysslor dragit honem ifrän sitt sgentliga kall, gjort honom till. åkerbrukareoch till sgen uppbördsman af sin lön, samt försatt den ene i nidten af det alltid skadliga öfverzödet, och den anIre i fattigdom, betryck och nöd. T—d. i Mars 1853.