Aftonbladet – 23 mars 1853, sida 3

nÅtt tänkande och fosterländskt sinnade mär följaktligen icke böra smickra bruksegarne med fåfänga förhoppningar eller egga rege. ringen till fruktlösa. och i andra hänseenden skadliga fördrags afslutande, eller afvända begge deras uppmärksamhet från de rätta föremälen till skuggbilder som skola gäcka deras förväntan.s Nå väl! Vi hafva bevisat att ins:s åsigter varit i Englands intresse! — Och låg icke då den förmodan nära till hands, att författaren vore detta lands agent? Denna gissning på författarskapets ursprung, om också icke af väsendtlig vigt, hvilken vi ej heller någonsin tillerkänt densamma, innefattar dessatom så mycket mindre någonting förnärmande, som det tvärtom är en förtjenst att stå på sitt eget lands bästa och söka efter förmåga främja dess fördelar. Insändaren kan icke vara okunnig om att engelska agenter finnas på alla orter, der Stora Britannien har någon fördel att bevaka; och hvarken lära de försumma eller kan dem förmenas, att anlita pressen som medel för deras verksamhet. Insändaren hade dock, som oss synes, bort blifva skäligen lugnad, då vi sielfve undanröjt den misstanka, som vi blott i förbigående framkastat, genom den tillagda strofen : patt icke ens en sådan (engelsk agent) skulle våga att framkomma med dylika satser. Då vi yttrat att Cobdens åsigter gjort stora framsteg hos tänkande och fosterlänskt sinnade män, hafva vi begagnat insändarens egna ordalag mot dem, som icke dela hans statsekonomiska åsigter. Vi ville nemligen endast på detta lindriga sätt antyda det för hans åsigers vedersakare sårande uti insändarens slutkonklusion. Om han i en sådan vår framställning vill finna ett beklagligt bevis på låg oildningsgradse m. m. hvilket jnst ej torde kunna betraktas som smicker: hvad bevisa då nsändarens egna uttryck? Något förhastadt vänför han. oss till klassen af radikala frinandlare, oaktadt vi mot en beskyllning af jådan art nedlagt uttrycklig reservation uti orlen: utan att obetingadt gilla frihandeln.s Deremot tillstå vi oss hafva sagt, attinsänlaren gjort sitt till för att hindra fransmänen att vänja sig vid förbrukning af svenskt ern. Och månne vi höruti hafva sagt för nycket? Då man förordat garfning och valsling, hvarigenom varan fördyras eller försämas och derföre i sednare fallet är belagd med vögre tull, samt. dessutom sökt vidlyftigt ådaralägga skadan äfven jör Frankrike af en hanlelstraktat med Sverige; så fråga vi: om en nskild svensk man kan i sådan riktning göra tort mera ? Insändaren hade gerna kunnat spara sig maket att vederlägga det förhastade omdönet, att vara dump, sett dumhufvudn, o. 8. 3 ty något så förklenligt hafva vi ej tänkt, n mindre låtit undfalla oss ett så grofkorigt yttrande. Deremot hafva vi framhållit, uruledes insändaren uppträdt med liten sakännedom och stora anspråk, ja såsom ofelar, på samma gång han hånande gifver det j bästa vitsord öfver en hel klass svenska nedborgare. (Forts.)