Aftonbladet – 23 mars 1853, sida 2

i närmaste länstol; hans ben darrade och hans ansigte var rödt som ett rosenhbägersäpple. Lavinia höll samtalet uppe utan att låta sig störas af sin faders tystnad.. Hon log förföriskt mot William och gaf honom lyckönskningar, hvilka han besvarade med en djup bugning: —IJag betviflar icke, sade han, det deltagande ni yttrar för min förbättrade ställning, ty ni säger eder vara sanna och verkliga vänner, och det är mig ett behof att nu som alltid tro er; men jag har en annan nyhet att berätta er, som jag hoppas icke skall vara er mindre angenäm. Såsom jag icke bättre kan visa min tacksamhet mot Försynen, än i det jag gör en medmenniska lycklig (bär nedslog Lavinia ögonen och rodnade) harjag beslutat att gifta mig och det så snart som möjligt (Lavinia uppyfte hufvudet och Pocock syntes något lugnad). — Ni vet, — sade han, — att ingenting är så dödande som uppskof. Advokaten återfick helt hastigt sin tungas bruk, och försökte att rättfärdiga det dröjsmål han anbefallt. ; William förklarade sig öfvertygad vid hans första ord, och försäkrade att han icke ärnade anklaga någon, icke en gång beklaga sig. — Långt derifrån, — sade han. — Jag är tvärtora skyldig er tacksägelse, emedan ni gett mig: tid att se mig omkring oeh eftersinna. — Nå väl, min flicka, hvad har jag sagt? — utropade Pocock i det han vände sig till Lavinia med en segrande min. — Kosta hvad det vill, en far måste dock börja med att göra sin skyldighet; det är sällsynt att han icke derföre omsider blir belönad. I alla händelser eger han sitt samvetes vittnesbörd som tröst. — I det giftermål som jag har i äro alla viljor eniga, sålunda kan afgörandet ske snart, utan att någon oklokhet begås.