Aftonbladet – 23 mars 1853, sida 2

slägtinge som gjort honom till rik man. Slutligen, då alla gissningar voro uttömda och ännu intet ljus kommit i saken, steg en vacker dag den unge arfvingen ur sitt hus i ett lysande ekipage, liksom för att ånyo sysselsätta den allmänna nyfikenheten. Han stödde sig vårdslöst mot kuddarna i en öpen kalesch och följdes af två groomer till häst. Stadens hela befolkning trängdes i dörrar och fönster. Hvarb reser han? hvart reser han?. frågade man från alla håll. Lavinia höll på att dåna, då hon såg vagnen stanna utanför advokatens hus. Hon aflägsnade sig skyndsamt från jalusien, bakom hvilken hon gjort sin upptäckt, och nedsteg så fort hon förmådde till förmaket, der hon antog en lugn hållning, sådan som anstår en licka som emottar en återvändande beundrare atän alla opassande demonstrationer. Pocock som utkommit ur sitt kabinett med pennan bakom örat, sprang emot William och tog emot honom med den mest förbindliga min. DAbernon hade ett försonligt bjerta; han rördes af detta hjertliga emottagande, men han afkyldes snart, då han mötte Lavinias majestätiska min. Tillfrågad om den magiska skicselsen som verkat ändringen i hans affärer, berättade han från punkt till pricka huru allt illgått; han förteg endast krigen som föregått hans lycka och som förorsakat den. Pococks fryntlighet förvandlade sig i mån som William talade i en ångerfull häpnad: denna vemliga skatt, denna guldmina, detta Califorvien, det hade blott berott på honom att ega let; och för hvad? för en spottstyfver. Huset hade blifvit honom erbjudet, och han hade cke kunnat besluta sig att derför betala fem ller sex hundra pund: Han anklagade sig i sitt hjerta som en dåre, ett dumhufvud, en klåpare, och vare sig af smärta eller vrede, han ansattes af en qväfning så han mäste sätta sig