Aftonbladet – 22 mars 1853, sida 1

närstammade från en rik och ädel slägt, börlig från Normandie, som hade blifvit ruinead vid tidpunkten för hertigen af Monmouths uppror. En blodig slagtning hade hållits utanför Ilehesters portar, och chefen för slägtens äldsta gren, öfverste Thomas, hade stupat och medfört i grafven hela familjen Stoke-dJAbernons lycka. William hörde dessa detaljer med girig upp: märksamhet; men han teg och syntes: återsjunka i sina grubblerier. Då han blef ensam krusade ett nervöst skratt hans läppar. — Är nu måttet ändtligen rågadt! — utropade han, — eller är jag bestämd att uthärda hvarje slags skymf? Eilen är min kusin; jag kan icke tvifla derpå, ty den dAbernon gom dödades i slaget vid Sedgemoor, i det han gick löst i spetsen för Ilchesters milig på Monmouths infanteri, denne öfverste Thomas hvarom hon talar, är utan fråga den sista prydnaden på vår heraldiska krona. -O! hvad de som nu! öfverbopa mig med sin elakhet skulle känna sig lyckliga om de kunde uppsnappa denna hemligbet! Huru de skulle vara friga att kringföra nyheten om en upptäckt så förödmjukande för Lavinias stolthet! En tvätterska, en sömmerska, en piga min kusin! DAbernon hade ett högmod som gjorde honom likgiltig, till och med blind för allt som utgick från en viss sfer; man kunde nästan säga att hans ögon icke kunde urskilja hvad gom hade en lägre plats; sålunda såg ran hvarje dag sin hushållerska, och han hade innu icke en enda gång betraktat henne, melan han var så van att betrakta den sköna Lavinia att han kunnat afmåla henne ur minet. Emellertid då Ellen en gång ådragit sig hans uppmärksamhet, betraktade han henne närmare, och förvånade sig öfver de upptäcker han gjorde. : ; — Lavinia är skönare, ojemförligt mycket skönare, ja, det är onekligt; — sade han; — men hos Ellen, hvilka rena och milda drag! Lavinias ögon äro blixtrande som en sultaninnas och deras glans är förbländande, men Ellens, med mera klarhet i blicken, ega mera